Eftersom höger-vänster-dualismen är så prevalent i vår kultur (trots att det egentligen idag inte finns någon större skillnad mellan blocken än att vänstern mer ovilligt monterar ner trygghetssystemen för samhällets svaga) så är det indikativt när båda sidor narrativt beskriver den sociala utvecklingen på samma sätt – de gamla traditionella folkrörelsernas tid är förbi.

“Högern” ser detta som en triumf för liberalismen och individualismen, och föreställer sig 2000-talet som individens och liberalismens århundrade. Deras vision kommer snart visa sig i praktiken vara en mardröm. Ingen tidsanda upprepar sig, och liberalismens århundrade varade i stort sett under åren 1815-1914 (och var en fortsättning på upplysningstidens århundrade 1713-1815). Vissa debattörer ser rentav vår tid som “historiens slut” då den liberala demokratin byggd på tillväxt kommer att vara för all framtid. Dagens samhälle är kort och gott idealsamhället.

“Vänstern” å andra sidan ser en hoppingivande framtid dels i proteströrelserna under perioden 1995-2005 och nu senast i Occupy Wall Street, och menar att dagens proteströrelser snarare är lösa nätverk som arbetar med sakfrågor än stelbenta centraliserade organisationer som utgår från ideologisk dogmatik.  Dessa rörelser har fördelen att vara mer flexibla och anpassningsbara.

Samtidigt kan ATTAC, Greenpeace och även OWS inte på lång sikt påstås utgöra ett alternativ mot den nuvarande världsordningen. Det som de kan göra är att kräva reformer på sakområden. De saknar en stark ideologisk grund och en alternativ vision för världen vilken kan ena deras medlemmar. Direkt delar av dessa rörelser utvecklar sådana tendenser är tendenserna antingen impotenta (neomarxistisk postmodernism, postkolonial diskurs) eller idealistiskt orealistiska (parecon, gift economics).

Dessa rörelser är antingen så timida att de inte på allvar utmanar makten (exempelvis att de kräver “ansvarsfull tillväxt” istället för ett balanserat ekologiskt konto), eller så pass radikala att deras krav egentligen mer tjänar estetiska än reella krav (gift economics, anarkoprimitivism). De grupper som idag har tolkningsföreträde älskar tanken på en opposition som anser att vi måste basera framtidens samhälle på “kärlek isället för teknik”, att vi ska ha “kramar istället för pengar” och att vi ska basera alla ekonomiska transaktioner på presenter. Miljöpartiet är egentligen ett typexempel, då de rört sig från “flummodellen” till “ansvarsmodellen” (som egentligen kan beskrivas som flummodell version 2).

Den värsta typen av modern rörelser är “naminsamlingsorganisationer”, vilka bygger på “minsta gemensamma nämnare”-idén. De har ingen ideologisk kärna, inga egentliga visioner

Däremot vill nästan ingen återgå till den rörelsemodell som fanns under 1900-talet, med centraliserade strukturer, ideologiska dogmer som påverkar varje sakfråga, fraktionsstrider och kvantitetsbaserade rörelser där medlemmarna ofta saknar personligt ansvar och alieneras från rörelsen.

EOS har utvecklat fram en tredje form av modell för hur en rörelse kan organiseras. Än så länge vet vi inte om huruvida den fungerar, men vi tror inte att de gamla modellerna är anpassade till vad som vi vill göra. Om vi vill bygga upp en bred, internationell folkrörelse för att inte bara genomföra opinionsbildning och folkbildning utan dessutom aktivt bygga upp ett nytt samhälle från grunden, måste vi testa en ny modell där alla medlemmar uppmuntras ta egna initiativ och själva bli sina ledare när det kommer till den nödvändiga omställningen mot en hållbar framtid.

Vår främsta inspirationskälla är naturen. Allt som finns i naturen är uppbyggt av små beståndsdelar som går ihop och formar större helheter. Dessa helheter i sin tur formar större helheter. Atomer bildar molekyler. Celler bildar organ. Organ bildar kroppar. Din hjärna behöver inte detaljstyra varenda cell i kroppen. Cellen är autonom men ingår i en harmonisk helhet. Därmed har vi format en struktur som ska bestå av autonoma grupper. Dessa grupper delar en gemensam värderingsgrund och en gemensam målsättning som bygger på upprättandet av en hållbar framtid. Våra autonoma grupper är fria, så lång tid de inte använder sig av våld eller avviker från målsättningarna, att använda vilka metoder de tror bäst kan leda till att målet nås.

Varenda autonom grupp ska välja två projektledare, vilka sänder in projektplaner och rapporter till nästa nivå i holarkin. Arbetet ska inte grundas på karismatiska eller åsiktsmässiga grunder, utan på den vetenskapliga metoden (Ockham’s rakblad, peer review, öppna och kontrollerade experiment).

Målet: Att rädda världen.

Inget parti, ingen rörelse har en realistisk väg för att skapa ett alternativ till dagens världsordning där 133% av Jordens förnyelsekapacitet nyttjas varje år. Vi i EOS hävdar inte heller att vi har svaret, men vi har en blueprint, och en väg för att kunna testa och korrigera vår design.

Enrique

P.S ~ Glöm inte ficklamporna

Ett säkert sätt att identifiera en infekterad debatt är när båda sidor i debatten vägrar kommunicera med varandra, misstänkliggör varandra och bygger upp en bild av att “fienden” vill använda frågan som ett sätt att underminera landet/religionen/familjen/de kulturella värdena/demokratin och så vidare. Detta gäller i mångt och mycket alla sociala frågor som påverkar människors liv, där extremreaktionära krafter regelmässigt utmålar hela det politiska spektrat som “politiskt korrekta rödvinssörplande kulturmarxister” och de extremradikala krafterna utmålar det tvärtom som “auktoritära fascistoida antihumanistiska mörkerkrafter”. Ibland känns det som om båda sidor har skapat en emotionell bild av motståndaren, där allt som motståndaren säger och gör tolkas in som ondskefullt. Ett ypperligt exempel på detta tänkande är bloggen Canute Ocean (eller snarare bloggarna, då de är många). Även etablerade bloggare som Dick Erixon har den tendensen, där åsikter verkar antas av en blandning av intressebaserade, rationella och känslomässiga skäl.

De debatter som varit mest infekterade i Sverige av vänster-högerdualismen har varit debatter som:

Feminism.

Djurrättsaktivism.

Israel-Palestina, där tydligen båda sidorna ska bli extremt uppjagade. Exempelvis kan vänsterdebattörer försvara den fria konsten när Israels ambassadör vandaliserar ett konstverk i det Moderna Museet, men bli alldeles till sig över några riktigt rejält dåliga teckningar som Lars Vilks gjort. Högerdebattörer i sin tur pratar om antisemitism när Dror Feiler konstruerar ett (rätt smaklöst) konstverk som “problematiserar” självmordsbombningar, men talar högt om yttrandefrihet när Lars Vilks angrips av muslimska och andra kritiker.

En fråga som definierar kampen mellan ytterkanterna i svensk nationell politik idag är invandringsfrågan.

Att skydda papperslösa invandrare är en behjärtansvärd och hedersam sak som innebär att aktivisterna både utövar civil olydnad och sträcker ut sin hand till medmänniskor. Samtidigt så går det inte att blunda för att både asyl- och arbetskraftsinvandring kan ha negativa effekter i ett land med 8% arbetslöshet, 20% ungdomsarbetslöshet och en arbetsmarknad med väsentliga matchningsproblem. Det som kan bli resultatet kan antingen bli lönedumpning eller högt utanförskap (och högt utanförskap leder så småningom till en bantning av välfärdssystemen och lönedumpning).

Vissa politiker hävdar att lösningen skulle vara att skapa ett A- och B-lag av medborgare i Sverige. Att invandrarna som våra “gäster” ska ha mindre rätt till att exempelvis ta del av offentlig service.

Detta tänkesätt bygger på antagandet att världen är delad i stater, som i sig är mer verkliga än själva världen. Vi ska bry oss mer om vår nationalitet än om vår gemensamma mänsklighet. Alla människor behöver mat, vatten, kläder, husrum och kunskaper för att kunna leva ett värdigt liv på Jorden. Alla människor har drömmar, aspirationer och mål. När vi utvisar människor som kan mördas i sina hemländer så är det att direkt utsätta mänskliga varelser för livsfara. Samtidigt kommer det alltid, i alla länder överallt i världen, att finnas människor som vill utnyttja generositet för att förbättra sitt eget liv.

Samtidigt så hotas hela världen av samma problematik idag. Varje år nyttjar vi kring 133% av Jordens förnyelsekapacitet. Medan vi gnabbas om nationella eller internationella frågor vilka om tjugo år mycket möjligt kan ha förlorat sin aktualitet så hotas världens ekosystem av en sjunde massdöd, mest troligt kring andra halvan av 2000-talet. Denna massdöd orsakas av att vi tillsammans i världen har byggt upp ett system uppbyggt på ohållbara premisser. Ifall det blir en sådan kollaps så kommer de etniska och sociala konflikter som existerar mellan olika grupper att förvärras hundrafalt.

Det är stort att hjälpa flyktingar, och det är något som de svenska medborgarna kan känna sig stolta över.

Det skulle dock vara större att bygga upp en strategi för att se till att flyktingkatastrofer inte uppkommer, att människor inte tvingas fly på grund av politisk och religiös förföljelse, instabilitet, hunger, etnisk rensning eller miljökatastrofer. För att kunna förhindra mänskligt lidande och se till att framtida generationer får leva i en värld där de kan uppnå sig själva som människor så måste vi sluta tänka på oss själva som svenskar och irakier, kristna, ateister eller muslimer, och istället börja tänka på oss själva som människor.

Vi måste organisera oss globalt, agera lokalt, samarbeta och bygga upp en ny civilisation genom vilken vi kan bevara våra ekosystem, garantera en god livskvalitet för alla människor i världen och bygga upp en framtid där det inte kommer finnas behov av flyktingförläggningar. Det är det största vi som människor kan göra. Och visst, det kommer att bli svårt – men det är inte bara stort.

Det är livsnödvändigt.

/Enrique

Vad vi ytterst ser i Mellanöstern kan beskrivas som en mekanisk dockteater med två cirklar av hjul som rör sig kring varandra. Den inre – mindre – cirkeln  består av medelstora hjul som Iran, Israel, Turkiet och Saudiarabien, vilka påverkar medelsmå och små hjul som Egypten, Libyen, Tunisien, Irak och Syrien. Iran, Turkiet och Saudiarabien kämpar först och främst om politisk hegemoni över Mellanöstern, medan Israels agenda är att förhindra att någon av de där staterna uppnår hegemoni. Just nu uppfattas Iran som det största geopolitiska hotet i Mellanöstern.

Den yttre – större – cirkeln består av ett fåtal riktigt stora hjul vilka alla påverkar händelsekedjan i Mellanöstern. Dessa hjul är USA, Ryssland, Kina och EU, vilka alla (förutom Ryssland) är beroende av naturresurser från Mellanöstern, och stödjer eller underminerar stabiliteten i regionen för att gynna sina egna geostrategiska intressen.

Situationen påminner om den innan 1914, fast på global istället för europeisk skala. Vi har en instabil, central region (1914 Balkan, 2012 Mellanöstern) som tidigare till stora delar var en del av ett imperium (1914 det Ottomanska Riket, 2012 Sovjetunionen/Ryssland). Skillnaden mellan då och nu är att Balkan blev en instabil region just för att det var den enda regionen i världen som de dåvarande stormakterna inte lyckades dela upp mellan sig, medan Mellanöstern är vital för samtliga inblandade parters intressen.

Trots att många talat om en övergång till förnyelsebara energikällor sedan 1970-talet, och att det senaste decenniet sett en explosion av el- och etanolbilar, så står oljan fortfarande för huvuddelen av världsekonomin. Olja används inte bara i transporter, utan även i tillverkning av plaster, bekämpningsmedel och konstgödsel. Utan dagens oljeutvinning skulle vår produktion av mat sjunka markant, vilket kan destabilisera hela världsekonomin.

Det kan hävdas att det krig med Iran som med största sannolikhet kommer att utkämpas antingen detta år eller nästa år är en kulmen på de politiska processer som dominerade 2000-talets första årtionde. Vad vi med säkerhet vet är att ett krig med Iran, oavsett om det blir kortvarigt eller långvarigt, kommer att definiera Mellanöstern och därmed världen under 10-talet, och kan komma att skapa en destabilisering som påminner om perioden mellan 1918 och 1939.

They were fighting for land in earlier days Wanting to extend their living space

They were fighting for their faith a thousand years Call it holy war – it’s the sum of your fears
They are fighting for oil at the present time Want to suppress all of these crimes

Fighting goes on in the next decade It will never stop until it’s too late
They will fight for water not far from today

A limited resource after the decay

They were fighting for land in earlier days

Thought they were a superior race

History repeats itself

The war will soon begin

It’s already ten to twelve

We are almost within
A new war just started to avenge their nation

The war against terror – our new obligation

We are in a tunnel with no light at the end

The war is not over, there is more to defend

Vad vi alla måste göra är att förbereda oss på en period av instabilitet.

Vad kan du göra?

Tala med dina grannar, bilda kvarterskommittéer och bytescirklar, förbereda er på att ni kanske måste köra tillsammans till jobbet, hjälpas åt att kunna åstadkomma partiell lokal självförsörjning, försöka sänka levnadsomkostnaderna genom samarbete och engagera er för en hållbar framtid. Det sista vi behöver idag är att drabbas av panik eller att söka oss till ett långsiktigt hållbart internationellt finanssystem som bygger på föreställningen att exponentiell tillväxt för evigt kan vara i en begränsad värld.

Besök eoslife.eu för mer information.

/Enrique

Vi är inte anarkoprimitivister och tänker oss inte en återgång till förindustriell teknik. Snarare vill vi skapa grunden för ett hållbart högteknologiskt samhälle som ska bygga på en balans mellan mänsklighetens behov och Jordens ekologiska konto.

Ett annat viktigt skäl är att världsekonomin verkar ha nått en platå, där tillväxten planat ut i de utvecklade länderna och nu håller på att stabiliseras i Tredje Världen. Detta kan, kombinerat med resurskonflikter (som konflikten mellan Saudiarabien och Iran om hegemonin i Mellanöstern), leda till att finanskrisen fördjupas. På lång sikt kan Peak Oil leda till dyrare transporter och mat, vilket skadar små öppna ekonomier som exempelvis Sverige. Därmed kommer det att vara ett måste med regional självförsörjning när det gäller absolute nödvändigheter.

EOS har inte kapaciteten att bygga ett sådant nätverk idag. Vårt främsta mål, lokalt och globalt, är att tillägna oss den kapaciteten.

Just nu planerar vi dock att lansera Studiecirkel 2012, ett projekt som riktar sig till allmänheten i Umeå och går ut på att deltagarna tilldelas intellektuella verktyg för att kunna genomföra vetenskapliga projekt, tänka vetenskapligt (i motsats till åsiktsdrivet). En väldigt viktig del av studiecirkeln är föreläsningar som bland annat handlar om hur hållbara samhällen kan fungera när det gäller praktiska frågor som energihantering samt frågor som handlar om hur interaktiva program kan nyttjas för att hjälpa till i konstruktionen av sådana samhällen.

Studiecirkeln kommer också att handla om ett praktiskt element, där deltagarna tillsammans bygger upp en skalenlig modell och tillämpar sina kunskaper.

På torsdag den 26e så håller vi i EOS Umeå möte om frågan. Vi möts utanför Universitetsbiblioteket för att diskutera detta. Ring 070-2189188 för mer information.

/Enrique

EOS är inte en organisation som arbetar ensam, utan vi ingår i en allians av liknande organisationer vilka alla strävar mot ett gemensamt mål – att framtidens värld ska vara en värdig plats för mänskligheten att leva på.

Inom detta nätverk ingår organisationer som Atlas Initiative Group, Resource-Based Economy Foundation, WE, Denia, The Future Project, ECOVA och The New Z-land Project. Alla dessa föreningar är autonoma och ideella grupper vilka arbetar med att bygga upp ekosamhällen, miljövänliga teknologier och alternativa socioekonomiska system. Varje grupp som ingår i nätverket bibehåller sin egen autonomi, men ska samtidigt dela nätverkets långsiktiga målsättningar (en hållbar värld, applicering av den vetenskapliga metoden på problem) samt värderingsgrund (livets omätbara värde). En grupp som inte delar målsättningarna eller värderingar (exempelvis om en grupp avslöjas med att arbeta för nynazism eller någon liknande vidrighet) kan bli utesluten ur nätverket.

Teknatet kan liknas vid ett ekosystem, där organismer samverkar för att bygga upp ett hållbart nätverk kännetecknat av öppenhet och mångfald. Varje grupp arbetar med sina egna metoder och har sin egen kultur, vilket skapar en tillräckligt stor diversitet för att vi ska kunna jämföra grupperna och se vilka metoder som bäst leder framåt mot våra mål. Teknatet kan även liknas vid en växtbaserad livsform där varje cell är en autonom helhet i sig, som tillsammans bygger upp den helhet som är växten.

Det finns alltid en avvägning när det gäller nätverk, och vi valde att börja blygsamt med teknatexperimentet, med en gemensam hemsida och ett RSS-flöde som gör att det finns en gemensam informationspool för samtliga organisationer inom nätverket. Under ett möte för två månader sedan beslutade vi oss för att fördjupa samarbetet, och dagens möte beslutades som en uppföljning på det mötet. Här är agendan. Ett av våra mål är att sådant som kan skötas effektivare på teknatnivå och som delvis försenar de enskilda organisationernas kärnuppgifter (som exempelvis IT-arbetet) kan flyttas över på teknatnivå. Vi vill också införa ett forum på själva teknathemsidan som ska komplettera de enskilda organisationsforumen.

Detta är ett väldigt stort steg för oss, och innebär förhoppningsvis att informationsspridningen av idéer, koncept och erfarenheter mellan rörelserna blir bättre, samtidigt som varje organisation bibehåller sin autonomi och distinkta karaktär. Detta representerar också ett nytt sätt att tänka, vilket rör sig bort från 1900-talets centraliserade och tungrodda folkrörelser mot en ny typ av folkrörelse där varje medlem ska vara kapabel att själv leda förändringen.

/Enrique

Emedan denna händelse är tragisk för Zeitgeist i Örnsköldsvik, så är den samtidigt lite illustrativ för de problem som Zeitgeiströrelsen har. För tre år sedan föreslog Zeitgeistrepresentanter för oss i EOS att vi skulle ansluta oss till deras betydligt större rörelse. Vi tackade nej, eftersom vi fann att Zeitgeiströrelsen hade alltför många medlemmar som aktivt tror på och sprider kontroversiella eller nyandliga idéer vilka vi inte ser kan bidra på ett konstruktivt sätt till att erbjuda lösningar på världens problem.

Ett annat problem illustreras av det rykte som TZM alltmer och mer kommit att få. Bland annat har anklagelser om att organisationen skulle vara en kult ha uppkommit.

Jag tror att det största problemet är att TZM är så pass konsekventa att de rentav ställer krokben för sig själva. Deras nätverk är officiellt ledarlöst och har ingen struktur för medlemsavgifter eller några nedskrivna centrala värderingsgrunder utöver deras målsättningar. Därmed så finns det hela tiden en risk för att deras budskap ska missförstås, missrepresenteras eller kuppas av allehanda olika fraktioner som eftersträvar mer uppmärksamhet. Eftersom medlemmarna huvudsakligen består av glada amatörer när det kommer till att sprida budskapet så är det inte förvånande att talespersonerna ibland uttrycker tankar och åsikter som de i efterhand inser att de borde hållit för sig själva.

Min åsikt om huruvida TZM är en kult, är att den möjligtvis har några kultliknande egenskaper, men att det inte är en kult. Vilka kultliknande egenskaper har då TZM?

TZM baseras på en tro på vetenskapen, vilket inte i sig är vetenskap, och en tro på en resursbaserad ekonomi (utan att några experiment under kontrollerade förhållanden ännu genomförts).

TZM baseras på en övertygelse i att världen väldigt snart ska förändras antingen i en apokalyptisk eller en paradisisk riktning, vilket odlar förväntningar hos medlemmarna om ett slags “uppryckande” av mänskligheten.

Inom TZM finns det många medlemmar som företräder antingen teorier om hemliga sällskap eller nyandliga teorier.

Samtidigt så kan jag inte definiera rörelsen som en kult riktigt.

Inte ens om han skulle vilja har Peter Joseph fullständig kontroll över TZM. Medlemskapitlen är i praktiken självstyrande och kan göra i stort sett vad de vill. Peter Joseph kan mest påverka rörelsen via sina podcasts eller annat material som han utger, men han kan inte lita på att medlemmarna gör det som han vill att de ska göra. Det är möjligt – jag vet inte – att han vill vara en slags messiansk ledare eller åtminstone en alfahanne, men han kan  inte det på grund av frånvaron av en byråkratisk eller organisatorisk struktur.

Ifall Peter Joseph eller folket kring honom skulle haft mer kontroll skulle inte sådana fenomen som TZM-medlemmar som kommer med våldsbejakande, alternativa och för rörelsen pinsamma uttalanden i media vara ett problem. Ifall TZM var en kult skulle alla medlemmar och talespersoner låta i stort sett likadana.

Jag säger inte detta för att försvara TZM, utan för att det inte ska gå inflation i begreppet “kult”. Vissa uttryck, som till exempel “fascism”, har blivit begrepp som egentligen handlar om allt som människor finner vara dåligt, snarare än originalbetydelsen. Slutresultatet av denna betydelseinflation är att i stort sett alla rörelser och företeelser anklagas för att vara kulter, ha fascistoida tendenser eller annat, och att definitioner till slut mer handlar om förolämpningar än substans.

Nu säger jag inte att Peter Joseph inte har inflytande. Han har inflytande, men betydligt mindre inflytande än vad en vald ordförande skulle ha för en förening, eftersom hans makt bygger på karisma och hans förmåga att övertala medlemskapitlen istället för formella regler. Detta innebär också att det inte går att avsätta honom eftersom han inte är “ledare”. TZM definierar ju sig inofficiellt som en “ledarlös” rörelse, vilket innebär att nivån ovanför kapitelkoordinatorer är odefinierad.

Problemet med ledarlösa rörelser, såtillvida vi inte talar om delvis illegala aktivistnätverk som ELF, AFA och Anonymous, är att det inte går att utkräva ansvar från de som fattar beslut eftersom det inte finns några formella kanaler som tillåter rörelsen att kontrollera alfafigurerna. Därmed urholkas efterhand legitimiteten, eftersom karisma är ett politiskt kapital som är väldigt känsligt och som samtidigt är väldigt beroende av medial framtoning och spinn (detta problem har vi alltmer och mer kommit att se i de flesta länder ju mer makt media har fått att definiera verkligheten).

Det är inget fel i att ha valda ledare, så lång tid som ledarna är kontrollerade av medlemmarna genom ett formellt nätverk av överlappande institutioner, är ansvariga inför medlemmarna och kan avsättas av medlemmarna, och så lång tid det finns en kultur som inte riktar in sig på personlighetskulter.

Grundproblemet med TZM, förutom att det är svårt för rörelsen att lösa det moment 22 som kommer av att de varken kan ta avstånd från eller öppet stödja den första filmen, är att rörelsen uppkom som i en “Big Bang”, vilket innebar att det plötsligt fanns tusentals personer som skulle organiseras och engageras av ett fåtal. Detta har skapat ett svårdefinierat socialt nätverk där väldigt många av medlemmarna har problem med översikt, och där det finns gott om utrymme för medlemmarna att själva definiera vad de vill ha ut av rörelsen, även i sådant som rör rörelsens centrala målsättningar.

Misslyckandet av TZM Scandinavia att organisera föreläsningen i Örnsköldsvik är den första gången som TZM får större (negativ) medial uppmärksamhet i Västerbotten, och representerar också ett av flera misslyckanden som jag misstänker har att göra med den relativa frånvaron av strukturer och av vägledande normer som kan göra det klart och tydligt för allmänheten vad TZM tror på och inte tror på. Eftersom jag själv personligen såg fram emot att möta Douglas Mallette, om inte annat för att se vad det är för idéer som han har, så är detta en besvikelse för mig också.

För EOS är det dock en viktig möjlighet att lära oss av ett misstag som en annan rörelse begått och se var det misstaget ligger någonstans.

/Enrique

]]> http://eosumea.wordpress.com/2012/01/17/douglas-mallette-ornskoldsvik-och-zeitgeist/feed/ 8 eosumea http://eosumea.wordpress.com/2011/12/28/vad-kommer-egentligen-att-handa-under-2012/ http://eosumea.wordpress.com/2011/12/28/vad-kommer-egentligen-att-handa-under-2012/#comments Wed, 28 Dec 2011 12:31:17 +0000 Eos Umeå http://eosumea.wordpress.com/?p=164 ]]> Vissa år har viktigare symbolbetydelser för andra, i nästan apokalyptisk betydelse. Tydliga exempel har varit årtal som 1001, 1033, 1111, 1914 och 2000, där såväl religiösa som sekulära domedagsprofeter varnat för mardrömsscenarion som ska inträffa. År 2000 så var det många survivalister som talade om Y2K och den nära förestående ekonomiska apokalypsen som då skulle drabba världen. Ingenting hände förstås. Nu förestår år 2012, och här utgår de troende snarare från Mayakalendern. De grupper som har en mer paranoid eller fundamentalistisk utgångspunkt betraktar årtalet som antingen början på Jordens undergång eller ankomsten för Antikrist, medan de som har en mer New Age-baserad och delvis andligt mer optimistisk framtoning mer tror att utomjordingar eller kosmiska väsen ska komma till Jorden för att dela med sig av sin teknologi/överlägsna visdom och att mänskligheten ska inträda i den aquariska tidsåldern där fred, harmoni och enhet ska råda.

Även om det är intressant att tala om de föreställningar som frodas i samhällets undervegetation så ska vi inte gå in närmare på det i dagsläget. Vi kan kort och gott nämna att Mayakalendern aldrig var menad att ha profetisk innebörd av upphovsmännen, och att ironiskt nog många moderna människor uppvisar en större grad av vidskeplighet och okritiskt tänkande än en bronsålderscivilisation som gick under för 1000 år sedan.

Vad kommer då att hända under 2012?

Sant är att 2011 har representerat en förändring av världens politiska och ekonomiska sammansättning – en förändring som fortfarande pågår. I grund och botten så handlar problematiken om den mänskliga civilisationens sätt att hantera och fördela resurser. Ett system byggt på konstant exponentiell tillväxt i en begränsad värld kommer så småningom vid en tidpunkt att börja uppleva minskad procentuell tillväxt i förhållande till ekonomins storlek, vilket slår tillbaka negativt på investeringar och riskerar att skapa förutsättningar för en långvarig stagnation. Så småningom kommer stagnationen att vara ett faktum, och de senaste åren har främst handlat om att skjuta den på framtiden, då främst genom olika typer av stimulanspaket.

Det som institutionellt framtvingar tillväxt är ytterst det banksystem som finns i världen idag, vilket bygger på att monetära medel skapas när privatpersoner, företag, banker och stater tar lån. Dessa lån måste sedan betalas tillbaka med ränta, vilket innebär att låntagarna sammantaget måste investera lånen i vinstdrivande verksamheter vilka skapar arbete, sysselsättning, produktion och/eller konsumtion. Detta medför ett system där mängden totala skulder snart börjar få en dominerande inverkan på systemets hälsa. Kritiker till systemet kallar det för “ett skuldbaserat system”, det vill säga värde skapas först genom skuld, och först reellt genom vad låntagarna gör för att betala av skulden.

När tillväxtmarginalerna sjunker riskerar det globala ekonomiska systemet att gå in i en fas av nolltillväxt, vilket med dagens system skulle innebära kannibalisering av de resurser som redan finns. Det vill säga, istället för att kakan växer åt alla så kommer tillgångarna att koncentreras i händerna på vissa grupper, och vi kommer att få se en ny och mer skoningslös kamp om resurserna. En kamp som kan komma att innebära att politiska problem som mest varit associerade med tredje världen-länderna (öppet auktoritär polis- och militärmakt, privata miliser, skuldslaveri, militanta populistiska rörelser, militärkupper och etnisk rensning) kan börja ploppa upp mer och mer i de utvecklade länderna i Nordamerika och Europa också. Vi kan redan se tendenserna till det idag, när lagar instiftas emot terrorism, fildelning, informationsdelning och andra sociala problem, men också kan komma att nyttjas ifall undantagstillstånd skulle “behövas” införas i framtiden.

2012 kommer mest troligt att vara ett år kantat av två världsomvälvande kataklysmer vilka vi kan vänta oss.

1. En fördjupad ekonomisk kris i Eurozonen, vilken även kan inverka på exportnationer som Sverige.

2. Ett storkrig i Mellanöstern, som antingen orsakas av att Syrien kollapsar, att Israel attackerar Iran eller att Iran stänger av Hormouzsundet.

Eftersom att världsekonomin är globaliserad och inne i en prekär fas så kan detta leda till två processer vilka kan öka konflikterna mellan massorna på ena sidan och maktkomplexet (ekonomisk, politisk och militär makt) på andra sidan. Den rent instinktiva reaktionen hos ledarna för G20-länderna samt de överstatliga institutioner som reglerar världsekonomin kommer att vara mer ekonomisk och finansiell centralisering, nya stimulanspaket, överföringar av värde från skattebetalare till banker och andra mäktiga institutioner, nedskärningar och andra försök att lappa och laga systemet.

Denna centraliserande process betraktas av makten som legitim och självklar och är en fortsättning av 90-talets globaliseringsprocess. Slutmålet och den heliga graalen för många aktörer är etablerandet av nån slags ekonomisk världsregering.

Samtidigt kommer krisens fortsättning och fördjupning, adderat med de externa chocker som ett krig i Mellanöstern kan föra med sig, att allvarligt skada förtroendet för systemet. Vi kan vänta oss att i valen i världen under år 2012 så kommer regeringar att falla som käglor, och både “legitimerade” oppositionspartier och tidigare “illegitimerade” populister kan komma att kamma hem segrar. I Europas val kan vi vänta oss framgångar för höger- och vänsterpopulistiska rörelser.

Det mest intressanta valet kommer dock att vara valen i USA, där hela första halvan av året tillägnas primärvalen i det republikanska partiet, och andra halvan själva presidentvalet, där en demokratisk administration som uppfattas som färglös och feg av anhängarna och som satanisk av motståndarlaget ställs mot ett djupt splittrat oppositionsparti. Båda partierna vill i grund och botten bevara det rådande systemet, med ett globalt amerikanskt imperium, stimulanspaket, nedskärningar och ökad makt åt ekonomiska institutioner på agendan.

Den ende kandidaten inom båda partierna som i dagsläget är systemkritisk är libertarianen Ron Paul, som just nu leder i Iowa, med stöd av en koalition av främst Tea party-anhängare, antikrigsaktivister och människor som bara vill ha förändring. Att han trots hög ålder, kopplingar till rasism och en politik som skulle innebära en kortvarig och djupt nergång för den amerikanska ekonomin i alla fall är populär bland gräsrötterna är populär vittnar om den tilltagande desperation som både Tea Party-rörelsen och OWS är uttryck för. De senaste månadernas opinionskurvor, med kandidater som Perry, Cain och Gingrich vilka får snabba opinionslyft och lika snabba fall visar att östkustetablissemanget inom det republikanska partiet inte har ett entusiastiskt stöd bland gräsrötterna. Ifall Ron Paul vinner i Iowa och gör bra ifrån sig i New Hampshire kan vi vänta oss en rejäl storm inom det republikanska partiet och inom mediaorgan som FOX News, vilka dels är oroliga för chanserna i presidentvalet i november och dels är ännu mer oroliga för den mikroskopiska, gnagande misstanken att Paul faktiskt skulle kunna väljas till president – vilket skulle skada det amerikanska imperiets intressen.

Det amerikanska imperiet är ett imperium statt på nedgång, och det spelar ingen roll vare sig Obama, Romney eller Gingrich installeras i Vita Huset den 20e Januari 2013, men ifall en president som eftersträvar en “amerikansk perestrojka” blir vald så kan denna process intensifieras och nå nära nog samma hastighet som för tjugo år sedan ledde till Sovjetunionens kollaps och en totalförändring av världens sammansättning. Nu kommer mest troligt östkustsetablissemanget att sätta P för Paul’s kandidatur, men troligen till ett väldigt högt pris som kan komma att spräcka det republikanska partiet (ifall Ron Paul skulle ställa upp som independent så skulle han få 18% av rösterna, så vi kan vänta oss att ifall han krossas av etablissemanget så kan hans lojala väljarbas bestraffa GOP genom att stanna hemma den sjätte november).

Vad vi kan vänta oss av den postamerikanska eran är att ett svagt EU kommer att få manövrera mot ett generellt svagt men resursstrategiskt starkt Ryssland, och ett Kina på uppgång, oavsett om den nuvarande auktoritärt socialistiska regimen i Kina sitter kvar vid makten eller inte.

Om detta är vår nuvarande civilisations “platå” så kan vi bara föreställa oss vad som kommer att hända när ekosystemen är så pass illa skadade att ekonomin är stadd i upplösning och vi får se en utdragen nergång.

////////////////

Hur går det för EOS nästa år då?

Den 21a Januari ska vår teknatkonferens äga rum, då vi ska diskutera en ökande integration inom teknatet och valet av en all-teknatsstyrelse. EOS Umeå har blivit inbjudna att hålla bokbord i en grannkommun, och vi planerar även att hålla en studiecirkel som ska handla om vetenskapligt tänkande, principerna för hållbara samhällen och den rent praktiska konstruktionen av en skalenlig modell av ett sådant samhälle. Vi ska förhoppningsvis även etablera en hemsida för lokalorganisationen.

Med vänliga hälsningar, god jul och gott nytt år

/Enrique

Samtidigt finns det ett väsentligt skäl till att EU inte påbörjat en federalisering tidigare, och det är rädslan för den folkliga opinionen, vilken förespråkarna för en paneuropeisk union sedan 1900-talets början insett är ljummet inställd till tanken på att uppge nationell suveränitet.

System har gått under och kollapsat förr, men först idag så kan en framtida systemkollaps dels vara global och dels innebära den största massdöden av arter på tiotals miljoner år. Därför är EU’s vara eller icke vara i dess nuvarande form egentligen en väldigt ytlig fråga. Det spelar egentligen inte så stor roll om vi seglar mot den ekologiska kollapsen i små jollar eller i stora fregatter. Det finns dock en positiv sak med EU som exempelvis Sverige inte har, och den fördelen skulle existera oavsett vilket politiskt system EU hade.

Fördelen är storleken.

Det är hart när omöjligt att ett litet land ska kunna rädda de globala ekosystemen, eller nyttjas som plattform för att rädda de globala ekosystemen. Ett större land har betydligt större förmåga att göra det. En enormt stor federal stat har ännu mycket större betydelse. Detta oavsett om EU idag är styrt av ECB, av EPP eller av Merkel. Politiska ledare är bara aktörer på scenarier, men de kan förändra scenarierna och de kan ersättas. Samma sak är möjlig i Sverige med, men Sverige är i praktiken ett betydelselöst land i sammanhanget.

Egentligen är de enda krafter som kan vända världens utveckling en global massrörelse eller en allians av väldigt stora, federala aktörer. Jag själv föredrar en kombination, där massrörelserna bör leda taktpinnen. Samtidigt kan inte övergången mot ett hållbart samhälle vara byggd på planlösa drömmerier, uppgivande av problemformuleringsinitiativ till politiska makthavare eller lokaliserade/individuella initiativ utan samordning. Det krävs dessutom en modell som kan ta tillvara på alla fördelar och kan anpassa sig själv efter förändrade omständigheter.

Det som är det viktiga på lång sikt är inte om Sverige förlorar sin suveränitet. Det viktiga på lång sikt är att mänskligheten lär sig hantera planetens resurser på ett klokt och ansvarsfullt sätt.

/Enrique

Vi testade ett helt nytt upplägg idag, där publiken fick diskutera kring ett papper med frågor som handlar om synen (både deras egen och deras uppfattning om andras) syn på hållbarhet, tillväxt, vetenskap, framtidens samhälle och andra frågor.  Det kom tillräckligt många gäster för att vi skulle kunna bilda två diskussionsgrupper, där två EOS-medlemmar också ingick för att om nödvändigt stimulera samtalet. Det visade sig att det inte var nödvändigt. Vi avhandlade frågor om hållbarhet och planerar att använda evenemanget som utgångspunkt för en studiecirkel nästa år som ska handla om boken “The Design” (skriven av dr Andrew Wallace och andra EOS-styrelsemedlemmar).

Nästa EOS-möte hålls Torsdag den 7e i 12e på Café Station kl 11.30, innan vetenskapslunchen. Tanken är att vi ska avhandla studiecirkelplanerna (och algerna) där.

Ute i den stora världen verkar de mörka molnen dra sig över Mellanöstern. En kvalificerad gissning skulle vara att det kan bli ett unilateralt israeliskt angrepp mot Iran, eventuellt stött av USA eller med USA’s goda vilja. Detta kommer förstås att leda till demonstrationer av varierande orsak. Det som vi får hoppas på är att det inte blir ett regionalt storkrig av hela affären, eftersom det skulle försvåra det nödvändiga arbetet med att rädda världen ännu mer. Överlag är det lite grann svårt att begripa den där fixeringen vid Mellanöstern som folk tycks ha överlag.

Att stater bryr sig om världens – under lång tid – energirikaste region är förståeligt. Men att vanliga människor blir så uppretade över Israel och Palestina när exempelvis Liberia, Darfur, Ogaden och Kongo är exempel på betydligt blodigare konflikter är bara tragiskt. Dessutom känns det bara meningslöst att ondgöra sig över den ena eller andra sidans neslighet. Visst, båda sidor har begått hemska handlingar, men frågan borde inte vara vem som är ondast utan snarare hur vi ska kunna lösa framtidens problem – och undvika ännu värre konflikter över sinande resurser i framtiden.

Enrique

Idag är också dagen då protesterna i Syrien blev till ett inbördeskrig. Förhoppningsvis eskalerar detta inte till ett storkrig där Israel, Iran, Turkiet, Saudiarabien, USA eller några andra involverar sig. Den arabiska våren är just en sådan händelse som triggats av ekonomiska faktorer, och då ekologiska faktorer i framtiden i allt högre utsträckning kommer att determinera ekonomiska faktorer kommer denna sorts händelser att öka. Även om de arabiska staterna inte utvecklas till islamistiska diktaturer är det fortfarande stor risk för instabilitet då grundorsaken till problemen, det vill säga priserna på mat, kvarstår.

Det är också dagen då Thrive letade sig in på internet och världen med ens blev något dummare.

Jag ser faktiskt på eländet i detta nu, eller tja… skedserverar mig det. Det kan verka nedbrytande på hjärnan att se det i alltför omfattande portioner. Jag måste säga att början är bra, där Foster Gamble påtalar bristerna med det nuvarande systemet och hur det misslyckas med att skapa en värld där alla människor kan nyttja de egenskaper som de begåvats med tillfullo. Men från den punkten sjunker senare dokumentären som en sten. En så pass enkel sak som inkluderandet av David Icke och Nassim Haramein garanterar säkert i sig att tittaren får en dos konspiratorisk snabbmat.

Det som Thrive tycks gå ut på är följande hypotes:

A: Det är fel på Världen idag

B: Energibolagen förtrycker kunskap om alternativ energi

C: Energibolagen kontrolleras av nån slags konspiratorisk bankbaserad världsregering

D: Utomjordingar skapade vår civilisation

E: De kommer att ge oss fri energi

Förhoppningsvis har den konspirationsteoretiska rörelsen idag nått i stort sett den bredd och den publik som teoretiskt kan lockas av deras budskap. Thrive kan om vi har tur kanske bara dra anhängare från andra konspirationsrörelser. Om vi har otur kan Thrive locka över människor som idag inte ännu infekterats av den där typen av tänkande. Konspirationsteorier har mycket gemensamt med religion, och bygger på avståndstagande från den postmoderna, fragmentariserade världsbild som vi matas i via media och våra alienerande storstäder. Alla civilisationer i historien har byggt på en stor berättelse, vilken förklarar normer, värderingar, världen och individens plats i samhället.

Utom vår.

Detta har gett en plats för alternativa förklaringsmodeller, vilka är fientligt inställda till den nuvarande världsordningen, både från ett progressivt perspektiv (som exempelvis Thrive delvis ger uttryck för) och från ett reaktionärt perspektiv (som Alex Jones eller mer klassiskt antisemitiska konspirationsmodeller ger uttryck för). Gemensamt för dessa modeller är att de oftast skapar passivitet och en känsla av uppgivenhet och apati, då de överdriver makthavarnas inflytande eller skapar helt nya osynliga makthavare som inte finns.

Det är väldigt viktigt att alltid vara kritiskt inställd till makthavare. Men sen när blev en kritisk inställning lika med acceptans av UFO-teorier, snömän, Arkaim, sjunkna kontinenter, Vril, vaccinationshysteri och survivalism? Dessa tankesystem är inga väckarklockor och distraherar allmänheten från verkliga frågor. Lyckligtvis är konspiratisterna sällan framgångsrika med att vinna politisk makt, då deras teorier oftast är så förvirrande att de snarast skrämmer eller när de är som mest effektiva gör allmänheten apatisk. De flesta organiserade konspirationsteoretiker tycks dessutom vara rätt nöjda med den roll som självutnämnda martyrer eller sanningssägare som de har.

Det har dock hänt några gånger att grupper som influerats av konspirationsteorier har vunnit makten i länder. I några fall har det lett till folkmord.

Det är min uppfattning att orsakerna till varför konspirationsteorier uppstår måste diskuteras, och att vi måste konfrontera konspirationsteoretiker på ett respektfullt sätt (nu talar jag inte om sådana som David Icke utan om helt vanliga människor i din närhet som har en fallenhet för sådana teorier).

Jag ska troligen publicera en recension av Thrive sedan på den här bloggen. Detta beror inte på att jag på något sätt stödjer de galenskaper som de formulerar, men eftersom att Thrive troligtvis blir nästa internetfluga kan det vara bra med en kritisk recension av filmen. Förhoppningsvis kan den övertala några individer att inte göda Foster Gamble’s konton.

/Enrique