The European Organisation for Sustainability

Archive for February, 2011

Modell för ett posttillväxtsamhälle

Väldigt många inser problemen med dagens ohållbara system, som exempelvis Tim Jackson. Dessvärre finns det få alternativ inom det existerande paradigmet. De vanliga “gröna” argumenten för en grön marknadsekonomi är ett fortsatt kapitalistiskt system som kommer att utplåna profitmarginalerna, utan att för den sakens skull lösa fördelningsproblemen. Det säger sig självt att en sådan ordning skulle skapa negativ tillväxt och främst skada de svagare gruppernas levnadsstandard.

Miljöskatter driver investeringar dit inga miljöskatter existerar. Krav på kompensationer åtföljs inte av företag och om de åtföljs så ödelägger de företagens själva syfte. Övertron på att det finns några lösningar inom det existerande paradigmet är en illusion som bygger på den liberala tron på procedurella systems ofelbarhet (om det finns regler så följer människor dem, vilket nära nog alltid visat sig vara en chimär).

Kort och gott, ifall regleringarna inte åtföljs så sker inget positivt trendbrott.

Ifall regleringarna åtföljs så kommer successivt ett trendbrott att ske, men det kommer ske till priset av recession och arbetslöshet, och ingen regering kan vinna val på att organisera sådant (i synnerhet inte när världsekonomin av olika skäl har nått en topp som den nu håller på kana nedför).

Alternativet som återstår är att ersätta marknadsekonomin med ett alternativt system. Men det vill ingen “seriös” debattör ens ta i tång med som alternativ, eftersom att om en debattör inte föredrar marknadsekonomi så föredrar han eller hon planekonomi (alternativt byteshandel, vilket torde tilltala anarkoprimitivister men inga andra), och det finns bara antingen eller. Därför underbyggs hela tiden den kollektiva ekokammare som vi befinner oss i.

EOS arbetar inte för att upplysa om krisen, utan för att finna en lösning på framtidens kriser. Vi hävdar inte att vår lösning är överlägsen eller att vi vill införa den på en gång. Vad vi hävdar är att den utgör ett oprövat alternativ och allt vi vill är att få möjlighet att testa den på begränsad skala.

eoslife.eu för mer information

/Enrique

Om våldet i Libyen

 

Våldet som används i Libyen är något som enbart en grupp människor som förlorat kontakt med verkligheten kan koka ihop, och är en akt av både meningslös desperation, hämndlystnad, uppgivenhet och förstörelse. Det verkar som om “Kungarnas Kung” planerar att ta med sig sitt land i fallet, och förstöra allt som faktiskt fungerar i samhället, i vad som verkar vara en sinnessjuk kombination av vettvilja och ett försök att visa att det kommer att bli kaos utan honom.

Det vi kan notera är även en stark ambivalens från Europas, och då i synnerhet Italiens sida. Imorgon kommer förstås alla att stödja revolutionen med rösten, men just nu så vågar ingen stöta sig med en energileverantör som förser den Europeiska Unionen med gas och olja. Dessutom finns det en rädsla för att extrema grupper försöker destabilisera regionen.

Frågan är dock om det verkligen kan kallas “stabilitet”, när s.k. “presidenter” (och “revolutionära guider”) i praktiken får grönt ljus att göra vad de vill inom sina gränser i utbyte mot stabilitet och/eller naturresurser. Det är en akt av fruktansvärd aggression mot mänskligheten att använda statsbudgeten för att hyra legoknektar som slumpmässigt attackerar civilbefolkning.

Libyen har otroliga förutsättningar och förtjänar bättre än att vara en enmansshow eller ett slagfält, och människorna i Libyen förtjänar att ha möjligheter att bygga upp sitt lands verkliga förutsättningar, inom exempelvis solenergi och ökenblomstring.

EOS fördömer våldet i Libyen.

/Enrique

Mittenmannens äventyr

 

Jag ber om ursäkt för det här. Det inspirerades av det här, det här, det här och det här.

/Enrique

 

 

Konsten att beskriva

Huvudfrågan handlar inte om vad beslutsfattare säger, utan om vad de inte säger. En fråga som blir alltmer och mer infekterad är bristen på bostäder, vilket både beror på rivningar av uttjänta lägenheter, inflyttning till städerna, ombildningar till bostadsrätter samt befolkningsökning.

Visst ska beslutsfattare ha en elogé för att de beskriver samhällsproblem.

Nästa steg kanske skulle vara att hjälpa till att lösa dem?

Visst kan det hävdas att subventionering av bostadsbyggande skulle vara ansvarslöst. Det kostar pengar, riskerar att skapa (eller sticka hål på) bostadsspekulationsbubblor, och framför allt så skulle premierande av hyresrätter innebära att fler människor inte är tvungna att låna för att köpa bostadsrätter, radhus eller villor. Det innebär att människor faktiskt inte behöver dra på sig skulder, och därför inte har samma incitament att söka jobb – vilket jobb som helst – och kan förbereda sig på ett helt annat sätt hur de ska kunna gå in i hamsterhjulet.

Det är dock ansvarsfullt att betala företagare för att gratisanställa arbetskraft som kan konkurrera ut de som har turen att inte vara arbetslösa än.

Sen finns det förstås de som bor i gamla bilar eller i tältläger. Men de är dåliga människor som säljer skrot och deras gratisleverne måste stoppas. Det måste kosta pengar att leva, för hur ska annars systemet kunna fungera?

Men det är inte kontroversiellt att exempelvis införa lagar som gör det svårare för småodlare att införskaffa det som de behöver (med genomskinliga argument). Detta är en fråga inte bara om lönsamhet, utan om kontroll, vilket innebär att beslutsfattarna får använda vilka argument de vill eller rentav ignorera frågan.

Enligt dagens dominerande paradigm så är frågan om bostadsbrist en fråga om individens val, och inte om individens faktiska möjligheter att fatta val. Människor som nyss kommit in på arbetsmarknaden, människor som (hittills) misslyckats på arbetsmarknaden och människor som redan har passerat arbetsmarknaden har inte samma förmåga att fatta val, och deras efterfrågan kan inte märkas i statistiken eftersom de saknar tillgångar för att göra sin efterfrågan märkt.

Det som vi ser idag är att efterfrågan snarare reflekterar förmåga att betala för sig, än faktiska behov, och att de som har mest behov (de spetälska, de sjuka, de vanställda) är de vars efterfrågan det är politiskt och ekonomiskt ansvarsfullt att ignorera. Samtidigt så genomförs som tidigare nämnt åtgärder för att bestraffa hemlösa (som enligt svensk lag ska ha bostadsgaranti).

Folk kanske frågar sig vad detta har att göra med hållbarhet? Borde vi inte snarare bry oss om kottar och kaniner än människor?

Det som är det centrala är att upprätta en framtid som är ekologiskt och socialt hållbar för alla människor som lever på planeten. Problemet är att det för dagens makthavare, både politiska, ekonomiska och kulturella, är mer centralt att bevara det dominerande paradigmet, där sociala problem förvandlas till enskilda “dåliga saker” som det går att beskriva och reflektera men inte göra något åt.

Om människor bygger ett samhälle grundat på att vissa ska leva ett hårdare liv än andra (de som kanske inte är lika smidiga, lika hänsynslösa, lika framgångsrika, har sämre startposition), så kommer vissa att lida, kanske rentav . Om du vill acceptera det, så får du också acceptera att missbruk, stölder och kriminalitet växer i kölvattnet. Då börjar samhället bygga murar kring de fina, vackra städerna, och kasta ut de laglösa i skogen. Antalet laglösa växer, och till slut överväldigar de murarna som en enorm översvämning.

Samtidigt genomförs åtgärder för att garantera att fler människor, både lokalt här i Sverige och globalt, slås ut eller hamnar i farozonen för att slås ut. Med automatisering av stormarknader, städning, äldreomsorg (var inte orolig, det kommer) så kanske din framtid är i gungning.

Det som du kan göra, är inte bara att kräva att din riksdagsledamot lyssnar, utan att du organiserar dig och arbetar för att bygga upp en trygghet tillsammans med andra människor. En trygghet som inte är beroende av marknadens växlingar, regeringsskiften eller politiska beslut.

EOS är inget politiskt parti. Vi är en gräsrotsrörelse och en forskningsorganisation vars mål är att bygga upp grunden för ett framtida ekologiskt hållbart samhälle. Detta innebär konkret ett nätverk av ideella föreningar på lokal basis, vilka internt har en gemensam resurspool vilken fördelas efter behov.

Du är värd mer än vilket värde nu än försäkringsbolagen beräknar att du skulle generera för samhället under ditt liv, än vilket yrke du har och vilken plats du lever i. Du har en gränslös förmåga att kunna nå dina drömmar. Det som håller dig rädd och kedjad är rädslan för att inte räcka till, för att inte motsvara marknadens kalla prestationskrav, att du ska bli utbytt eller slitas ut.

Du har makten att bygga upp något nytt tillsammans med andra människor, inte som en hukande träl utan som en fri och autonom individ.

Besök EOS’ hemsida och engagera dig.

 

/Enrique

Fas 3 är självförgörande

 

Hittills har Fas 3-debatten fokuserat på hur de som hamnar i programmet känner sig.

Det som jag saknat i debatten är en diskussion om de långsiktiga effekterna av Fas 3. Istället så ligger fokuset på hur individen påverkas, där den ena sidan klagar om att det är inhumant, och den andra sidan (som oftast består av anonyma nätkommentarer) hävdar att de som går på Fas 3 är dåliga människor och antingen är arbetsskygga eller socialt inkompetenta.

Vad som är intressant är istället att Fas 3 egentligen är en omfattande subsidiering av privata företag, och att det troligen är en av de mest attraktiva typer av företagande som nånsin skapats i något samhälle överhuvudtaget. Såvitt jag vet fick inte ens slavdrivarna i det gamla Rom bidrag för att sysselsätta slavar…

Det finns en slags föreställning idag om att arbeten i den privata sektorn automatiskt skapar värde, medan arbeten i den offentliga sektorn automatiskt ska vara tärande för samhällsnäringen. Eftersom att människor ofta inte har mer ork än att reagera som Pavlovhundar på politikernas utspel så kommer uppvaknandet att vara som en kalldusch.

Om Fas 3-folket hade placerats i äldreomsorgen, i byggbranschen eller i att underhålla järnvägsnätet (vars kvalitet är under all kritik), så hade det kanske kostat mycket pengar från statskassan, men inneburit vinster på lång sikt. Fas 3 i dagsläget innebär på kort sikt en låg kostnad (4500 utslaget på 20 000 är en liten kostnad för det offentliga), men på lång sikt kan det innebära ett hot mot betalningskapaciteten.

Alla människor blir förr eller senare arbetslösa, och är då i behov av att få tag på en ny sysselsättning.

En arbetsgivare vill gärna få så pass stor utdelning på sin arbetskraft som möjligt. I vanliga fall så innebär anställningar att arbetsgivaren måste betala ut pengar för arbetskraften, vilket vid sidan av skatter brukar representera den dyraste utgiften. I fallet med Fas 3 innebär tvärtom anställningen en vinst.

Vad skulle du föredra om du vore företagare? Att betala 20 000 per anställd, eller få 4 500 per anställd?

Detta innebär det följande.

1. Företagare kommer hellre att vänta tills det kommer in fler Fas 3;are i arbetsmarknaden, därmed så stimulerar åtgärden sig själv

2. Företag som nyttjar Fas 3-personal subsidieras av det offentliga, vilket innebär att de skyddas från effekterna av ekonomiskt dåliga beslut och kan konkurrera ut företag som inte nyttjar förmånen.

3. När detta ökar i omfattning så kommer på sikt statens skatteinkomster att börja urholkas, och det innebär att programmet kommer att avskaffas.

Fram tills dess får du acceptera att du betalar skatt till en policy som i praktiken undergräver din egen sysselsättning.

Eller protestera, eller nå’t.

 

/Enrique

 

Möte torsdag den 17/2

Möte kl 15.00 på torsdag den 17e februari på Café Station (ni hittar oss långt in, eventuellt i det inre rummet).

Agenda:

 

Mötets öppnande

 

Youtubekontot, spånande om filmer

 

Förberedelse för att få material till en Hydroponics-jordbrukskultur

 

Ideologisk och social verksamhet

 

Kontakter med andra föreningar

 

Fri diskussion

Lysmaskar och Dissidenter

Lysmasken är en fascinerande insekt som kräks ut ett trögflytande lim, på vilket den tillbringar sitt liv hängandes i mörka grottor. Andra insekter dras till ljuset och blir fångade i slemmet, och sedan kan lysmasken långsamt förtära dem levandes.

På sätt och vis är det på det sättet som “liberala demokratier” i väst tar itu med för dem förhatliga privatpersoner.

I auktoritära stater, som Kina, så låser regeringen direkt in dissidenter eller rentav mördar dem och deras anhöriga. Detta beteende är kontraproduktivt, då människor instinktivt reagerar negativt på när enskilda individer förtrycks, och samtidigt är det en svaghetssignal från systemet självt, att det är så  skört att det fruktar vad enskilda tyckare tycker.

I västerländska stater nyttjas ett mycket mer långsamt och effektivt system av de självutnämnda ideologiska vakthundarna, vilket kan vara intressant att analysera.

Steg 1: Ignorera. Alltid ignorera (riktigt genuint hotfulla) kritiker och aldrig besvara dem.

Steg 2:  Förlöjliga. Förlöjliga och förminska kritikerna, alternativt förvandla dem till populärkulturella fenomen som i sig utgör nyheter snarare än nyhetsmaterialet.

Steg 3: Rättsliga påföljder. Provocera eller plantera material som kan utgöra en grund för brottsanklagelser.

Steg 4: Börja använda statsrepression.

I fallet Julian Assange och Wikileaks så var det omöjligt att använda sig av Steg 1 och 2, eftersom att organisationen slog ner genom mediebruset som en blixt från klar himmel, och eftersom att Wikileaks själva inte framför något alternativ eller ens någon direkt kritik, och det material som de visar är källmaterial som makthavarna själva kan ha ett intresse av att dölja.

Det är högst möjligt att Assange kan ha förgripit sig på de två kvinnorna (även om det förekommer vissa detaljer som kan tyda på att det ligger andra faktorer bakom jakten på honom, till exempel uppsökte inte kvinnorna polisen på grund av att de ville anmäla honom för våldtäkt, utan tvinga honom genomgå ett HIV-test). Vad som däremot är frapperande är intensiteten i jakten på honom. Vanligen brukar inte svenska myndigheter fokusera på att jaga folk som eventuellt kan vara misstänkta för sexuella övergrepp i andra länder i syfte att förhöra dem.

Jag tror inte att Julian Assange’s liv i dagsläget svävar i fara. Dels skulle det vara direkt kontraproduktivt med tanke på att oavsett om han faktiskt dör i en bilolycka så skulle USA få skulden, och dels skulle det göra att våldtäktsanklagelserna som han släpar med sig som en större boja än den rent elektroniskt fysiska han bär kring benet också bleknar, och världen återigen kan fokusera på det material som Wikileaks dumpar.

Assange är en fjäril som fastnar i kletet, och istället för att framträda som en företrädare för en organisation framträder han som en simpel kändis genom mediabruset, som möjligen kan ha gjort ett hemskt, solkigt övertramp, och möjligen är en oskyldigt dissident. Begreppet möjligen i detta fallet är nyckelordet. Eftersom att västerländsk media bygger på “objektivitet” och “balans”, kommer alltid konflikter där båda sidor möjligen kan ha gjort övertramp att gynna den starkare sidan som har större möjlighet att etablera problemformuleringsinitiativet.

På sätt och vis är Wikileaks det “mest” objektiva mediaorgan som finns, eftersom de direkt dumpar källmaterialet för alla att se, och inte inriktar sig på ideologisk skolning eller att förmedla underhållning, och inte heller har ett vinstintresse i ökade upplagor.

Och Julian Assange då?

Han har stannat i lyxhäkte i England i flera månader, och Sverige har ännu inte vari sig hållit förhör med honom eller begärt honom utelämnad. Frågan är om inte Sverige kommer att droppa anklagelserna när väl domarna i USA har sitt åtal färdigsnickrat?

Egentligen borde vi begära att få honom utelämnad till Sverige. Det är högst osannolikt att han fälls eller ens egentligen åtalas för något grövre brott, med tanke på vad mycket grova våldsmän kommit undan med.

/Enrique