The European Organisation for Sustainability

Archive for April, 2011

Tänk på barnen

Den senaste trenden som kan skönjas på Newsmill är en artikelserie om konservatismen, som tydligen vissa debattörer vill göra trendig i Sverige. Det är sant som vissa säger, att det som är populärt i USA kommer till Sverige med tio års fördröjning, för nu skall tydligen neokonservatismen få en plats i det svenska samhället.

EOS är inget politiskt parti, och försöker heller inte ta och ersätta politiska partier. Däremot är vi en organisation som bygger på starka, gemensamma värderingar inom några centrala områden. Huvudprincipen i vårt tänkande är att allt som bidrar till att mänskligt liv och annat liv kan blomstra ska understödjas, och allt som skadar liv ska minimeras.

Det finns vissa värden som konservativa förespråkare beskriver sin ideologi med, det vill säga att konservatismen dels är social och vill se till samhällets helhet, samtidigt som den är individualistisk och vill se till den “lilla människan”. Dessa värderingar låter tilltalande. Konservativa regeringar kännetecknas dock oftast av ett motstånd mot sociala reformer, förutom när dessa är pennaliserande eller riktas mot att bestraffa svaga människor för deras utsatta situation.

Den syn på sociala problem som konservativa förespråkare generellt tycks ha, är att de orsakas av omoral och dåligt leverne hos de människor som har sociala problem. Det är i den världen rökning, alkoholkonsumtion, narkotika och promiskuöst leverne som orsakar fattigdom och social utslagning. I vissa fall stämmer detta säkert till en viss del, men varför tenderar då detta beteende huvudsakligen att existera hos grupper som redan hade det svårt innan?

Alla studier pekar på att det i fattiga kvarter förekommer en högre grad av de problem som konservativa tenderar att se som samhällsproblem. Det är också intressant att problemen i hög grad förekommer hos de befolkningslager som redan har det svårt (exempelvis var inte narkotikamissbruk klassat som ett brott i Sverige under början av 1900-talet, då det mestadels var rika ungdomar som experimenterade, utan som en sjukdom som föranledde diskret vistelse på något lyxsanatorium, medan superi, som var mer utbrett i de “lägre” samhällsklasserna, kunde leda till hårda straff).

Det intryck som ges av detta beteende, som även förekommer idag, är att konservatismen är en ideologi som ger väsentliga friheter åt de som haft förmånen att få en större del av kakan, medan de som befinner sig längre ner ska “fostras”. Ett typexempel är när rika jordägare under Amerikanska Frihetskriget kunde köpa sina söner fria från militärtjänstgöring.

Idag så fann jag då ett exempel på ett inlägg som jag tycker illustrerar konservatismens väsen på ett grundläggande sätt. Författaren, en Krister Renard, var tidigare gymnasielärare på en kristen friskola. Själva andemeningen i inlägget var att en professor vid namn Annika Dahlström hade blivit utmobbad på grund av forskning om biologiska skillnader mellan könen. Jag vet inte om professor Dahlström skriver på dessa åsikter, men Renard menar att detta ska tas som intäkt för att hemmafruidealet ska underlättas, och också för att ensamstående mammor eller människor som inte lever i traditionella familjekonstellationer inte är hälsosamma för barnens utveckling.

Det som slog mig i sakinnehållet i inlägget var dock detta citat:

I och för sig har jag inget emot fler kvinnor i dessa styrelser (det kan ju knappast bli värre än vad det är idag – nyheten i skrivande stund är att en av Vattenfalls chefer i Tyskland fått 22 miljoner i bonus när han blev uppsagd efter 5 månaders arbete) även om jag samtidigt är tveksam till att genom lagstiftning ingripa i företagens inre angelägenheter (när det gäller statliga företag som Vattenfall är det en annan sak).

Varför är det helt plötsligt en privat angelägenhet för företagets ägare vad som extremt stora vinster används till (förutom när det gäller statliga företag), medan barnfamiljer är en offentlig angelägenhet (åtminstone när det gäller familjekonstellationer som Renard inte tycker om, som ensamstående mammor)? Privata storföretag har ett väsentligt samhällsansvar och kan skada tiotusentals människor, samt ekosystem för flera hundra år framåt, bara genom den kontroll de utövar över stora mängder resurser. Tydligen är det mer kränkande för ett företag (som inte ens har känslor och kan bli sårat) som påverkar hela samhällen att samhället också påverkar företaget, än att en mamma nånstans kanske är ensamstående med fem barn. Hennes leverne påverkar fem personer, företagets leverne påverkar kanske fem miljoner.

Det finns dock ett korn av sanning i att långa dagistider för små barn och ojämna arbetstider för föräldrar kan skada familjer och även vara skadligt för barnens utveckling. Detta är säkert individuellt, men barn ska inte behöva växa upp på vad som i realiteten är en förvaringsanstalt för dem.

Problemet ligger dock inte hos politiker eller kulturmänniskor som förespråkar olika idéer, utan i det faktum att vi har ett samhälle där människor bor i plats A), hemmet, som är beroende av x) mat, el, vatten och värme utifrån, och därför B) måste köra bil till arbetet för att där tjäna ihop y) pengar för att betala av x) mat. På 1950-talet, då välfärdssamhället uppstod, fanns det fortfarande nog med marginaler för att en förälder skulle stanna hemma med barnen. Dessa marginaler finns inte idag (och det beror inte enbart på skattesatserna, i USA exempelvis måste medborgarna idag arbeta hårdare än 1980 för att kunna behålla samma levnadsstandard som sina föräldrar).

Då går det alltid att göra som ett visst politiskt parti, och ge föräldrar (mest kvinnor, av traditionella och oftast ekonomiska skäl) vårdnadsbidrag för att stanna hemma och se efter barnen. Detta är ett arrangemang som på kort sikt gör både barnen och föräldrarna (oftast mammor) nöjda.

Vad är då problemet?

Problemet är att vi lever i ett samhälle där det inte anses som meriterande att genomföra hushållsarbete (så lång tid en inte har ett företag där en själv är ende anställd), eller att ta hand om sina egna barn. Hemmafruar är utsatta, då de förlorar värdefulla år på arbetsmarknaden, inte får in några meriter och inte kan bygga upp en ekonomisk buffert ur vårdnadsbidraget så lång tid de inte snålar. Detta gör dem farligt beroende av sina män, och kan få dem att stanna kvar i förhållanden som de vantrivs i.

Vissa tycker att det skulle vara, eftersom att det håller ihop familjen – för barnens skull.

Frågan är dock om det är så fantastiskt. Det är inte fråga om att konstellationen mamma-pappa-barn alltid är så värst välfungerande och harmonisk. Kvinnor är generellt fysiskt svagare än män, och när kvinnor placeras i traditionella roller gentemot män blir de ekonomiskt beroende och därmed utsatta, vilket mer än rädslan för hämnd kan avmotivera kvinnor från att anmäla.

Visst, kvinnor är fysiskt svagare och har generellt en något annorlunda struktur på hjärnan, vilket beror på könshormoner. Detta innebär dock inte att biologin ska behöva diktera hur människor ska leva sina liv eller bete sig, så lång tid de inte skadar varandra eller förutsättningarna för livet på Jorden (vilket skulle hota framtida generationer). Visst, det är omöjligt och troligen även icke önskvärt att upprätta ett samhälle som tar bort alla förutsättningar för “dåligt beteende”.

Alla människor är trots allt någonstans individer. Om människor låses in i konventioner eller grupptryck så stympas bara deras karaktärsutveckling. De sociala problemen försvinner inte, men de blir osynliga (som det var på 50- och 60-talet).

Visst ja, dagens samhälle är destruktivt för mänskliga relationer, men problemen försvinner inte av att ösa pengar på dem. Problemen kan enbart försvinna ifall samhället utvecklas åt ett håll där det inte är frågan om ett val mellan karriär och familj (eller för låginkomsttagare, mellan överlevnad och familj). Redan idag så nyttjas allt för mycket resurser på ett alltför ineffektivt sätt (mer mat än alla människor kan äta produceras varje år, men ändå så svälter en miljard människor konstant).

Ifall samhället kunde fungera på ett sådant sätt att varor och tjänster produceras när folk efterfrågar dem, men att det inte finns några incitament för att få människor att öka konsumtionen (reklam, socialt tryck på grund av statusfrågor) så skulle arbetstiderna kunna sänkas för alla människor.

Ifall människor kunde kontrollera sin egen el, sitt eget vatten, sin egen värme och sin egen mat, inom ramen för lokala eller regionala lösningar, skulle det inte finnas samma tryck att köra x antal mil till jobbet varje dag och sitta inne i en kub och låtsas vara produktiv.

Då skulle människor faktiskt kunna ha tid att vara människor.

Men frågan vad de vill göra med den tiden ska inte vara upp till beslutsfattare eller tyckare. Ifall vissa människor vill ha konservativa moraliska värderingar och leva i sin femtiotalsgemenskap så ska de ha all rätt i världen att få bygga sina egna autonoma kvarter och leva där (så lång tid de inte hindrar folk från att flytta från dem eller försöker expandera sitt territorium med våldsamma metoder).

Enrique

 

 

 

 

Den öppna vägen

Den viktigaste politiska frågan för allmänheten i Sverige är jobben, och det är förståeligt. I ett modernt samhälle med långtgående centralisering av kontrollen över resurserna i händer på företag och offentliga institutioner så är människor beroende av att ha en sysselsättning för att få ta del av de resurser som de av bekvämlighet och överlevnadsvilja lagt i händerna på andra att sköta.

 

Ofta tänker vi oss att ett sådant sätt att anordna resurshanteringen är det naturliga och rationella. Därav följer också att människor måste “stimuleras” att arbeta så mycket som möjligt, för att tillverka produkter och reklam som får människor att vilja konsumera mer och känna ett socialt tvång av att konsumera. Allt detta skulle givetvis kunna fungera på lång sikt ifall vi levde i en värld med oändliga resurser.

Att bry sig om resurshanteringen handlar inte bara om rent empatiska argument (djur med våta ögon), utan också om faktorer som inverkar på människors långsiktiga förmåga att leva i värdighet på Jorden (ett tillstånd som redan idag alltför få människor åtnjuter, trots att de skulle kunna njuta av det).

Tommy Waidelich, Anders Borg och andra politiker i Sverige är möjligen människor som verkligen bryr sig om det bästa för landet och kanske även om det bästa för människorna som bor inom Sveriges gränser. Problemet är bara att de definierar landets behov efter den internationella produktionsordning i vilken Sverige är en del i periferin av.

Även om vi skulle säga att de var internationalister, så upphör den makt de eventuellt har utanför rikets gränser. Även innanför rikets gränser har den offentliga makten eroderats. “Government” har ersatts av “governance” i ökande och ökande utsträckning.

“Governance” är en term som innebär att företag, lobbyorganisationer, regionala och överstatliga institutioner samt andra ickestatliga organ får en allt större makt över samhällets utveckling, till och med i politiskt hänseende. Det är en del av den (ekonomiska) globalisering som vi upplever idag.

Det är egentligen rätt lustigt. Klimatförändringen behandlas i media som ett fenomen som kan vändas ifall vi släcker glödlampor eller planterar blommor, medan den ekonomiska globaliseringen, som definitivt är ett projekt som dirigeras av mäktiga institutioner (WTO, G20-gruppen, IMF, Världsbanken) behandlas som ett ohejdbart naturfenomen som människor bara har att anpassa sig till (nu implicerar jag inte att globalisering i sig skulle vara dåligt, utan att det behandlas i media som en process oberoende av människor).

Sanningen är att denna bedrägliga frihet, detta “ekologiska oberoende” som en stor del av mänskligheten idag åtnjuter är en bräcklig illusion som bygger på absolut ekonomiskt beroende. Ett absolut beroende av elbolag, kommunala eller privata vattenbolag, vägbolag, centraliserade elnät, import och export av basförnödenheter och basprodukter vilket gör alla människor beroende av varandra globalt på ett sätt som samtidigt gör att ingen kan nå ett oberoende och gå före mot en hållbar utan att skada sin egen levnadsstandard.

Just därför ligger framtiden inte i den politiska processen. I regionalt hänseende kanske mäktiga länder och områden styrda av federala regeringar kan inverka på mänsklighetens framtid idag, men klockan tickar och utvecklingstrenden rör sig mot svaga federala strukturer som är ägnade att försvara juridiska personers rättigheter framför rättigheterna hos människor av kött och blod.

Om 2000-talet inte ska bli början på en mörk tidsålder där människor tvingas slåss om krympande resurser för att gynna krigsherrar och de politiska fanatiker som tenderar att ta över då mänskligt liv slås sönder, så måste den rörelse som ska bli till för att rädda världen:

I. Vara Världsomspännande

II. Ha en vision som involverar en lösning av grundproblematiken, nämligen att vår tillvaro och våra samhällen är uppbyggda kring överexploatering.

III. Garantera alla människor inflytande över deras liv och deras samhällen på ett sätt som är engagerande utan att vara tvingande.

IV. Vara uppbyggd på vetenskaplig metodik.

V. Vara uppbyggd på respekt för livet.

VI. Byggas upp underifrån och inspirera människor att organisera sig.

Jorden är ett land, mänskligheten ett folk. Det finns en öppen väg framåt, och den vägen vill de som engagerat sig i EOS börja utforska. Vi kräver inte att bli åtlydda, det enda vi vill är att få möjlighet att skapa.

Vi möts på Earth Day!

Enrique

 

Villospår

Ibland så är det frestande att fästa vagnen framför åsnan, i synnerhet när det gäller människors beteende.

Vi kan illustrera detta med den senaste mängden “muhammedprotester” i Afghanistan, där ett antal dödsoffer krävdes. Det finns en högröstad kör i de flesta västländer som med emfas hävdar att underutvecklingen i länder som Afghanistan och Sudan beror på Islam. Vi i EOS ägnar oss inte åt retorisk pajkastning och kommer inte spekulera kring de eventuella orsaker som individerna i denna kör egentligen har för sina påståenden.

Ja, Afghanistan, Somalia och Sudan är underutvecklade länder, det är inget som kan diskuteras.

Väldigt många av länderna i världen är underutvecklade, och detta ska inte på något sätt nyttjas för att på något sätt, antingen rasistiskt eller systemiskt, kasta skulden för underutvecklingen på människor i dessa länder. Afghaner, somalier och sudaneser har precis som alla människor ett intresse av att överleva, och denna förmåga att överleva och skapa trygghet är reducerad i dessa regioner.

Det finns en slags blindhet hos diverse grupper, vars politiska hemvist inte ska diskuteras, att beskylla mänsklig misär på diverse beteenden och normer i samhället. Detta argument ligger nära till hands eftersom att det är avvikande beteenden vi lägger märke till, och att det samtidigt är ett bekvämt sätt att undanslippa ansvar.

Resonemanget bygger på att det är på grund av fenomen som hedersmord, Bacha Bazi, muhammedupplopp och kroppsstraff som den muslimska världen huvudsakligen består av utvecklingsländer och underutvecklade länder.

Vi tror visst att mänskliga beteenden och normer kan inverka på samhällets utveckling, men också att samhällets utveckling i än högre grad inverkar på det mänskliga beteendet. I samhällen med hög grad av verklig eller skapad brist på resurser finns en högre grad av osäkerhet som ofta kan explodera i våld. I sådana samhällen sitter – som vi hittills sett i ett flertal länder i år – makthavarna på sätt och vis alltid osäkert.

För att kanalisera denna osäkerhet så nyttjas ofta brutala kroppsstraff, offentlig tortyr och drakoniska morallagar för att rikta folkets vrede mot de som bryter samhällets normer snarare än de som upprätthåller dessa normer. När folk har det dåligt är de också mer benägna att lyssna till röster som vill sparka på dem som redan ligger, eller på verkliga/fiktiva yttre fiender.

Sådana beteenden representerar i grund och botten “villospår” som är skapade för att på något sätt svara mot behov som är verkliga, ungefär som söderhavsbor i den rasistiska föreställningsvärlden på hövdingens order kastar västerländska kvinnor i vulkaner för att undvika vulkangudens straff. Ett mer konkret exempel är hur en stor del av tyskarna åren 1930-1932 såg till att ett parti som ville förslava dem alla i syfte att använda dem för krigföring kunde komma till makten.

Istället för att bli upprörda och arga när folk antar åsikter vilka är inhumana och inte tjänar något syfte alls, borde vi fråga oss vilken situation dessa människor befinner sig i, och varför de då blir mottagliga för sådana idéer för det första? Nu nämner vi förstås inte ledarna för sådana rörelser, vilka är individer och därför motiveras av skiftande orsaker, utan de grupper som följer deras idéer.

Saudiarabien, Kuwait och De Förenade Arabemiraten är i och för sig utvecklade och rika länder med generella trygghetssystem (där gästarbetare och kvinnor inte ingår förstås, men…). Då kan det hävdas att det finns kulturella normer som går i arv och som enbart förändras genom naturlig evolution inom en grupp eller utsätts för förändringar utifrån (urbanisering, globalisering). Dessa länder är även i varierande utsträckning diktaturer, vilka upprätthåller arkaiska värdesystem och bidrar till att bevara dem.

Det som ytterst upprätthåller beteenden som bidrar till att människor skadar och begränsar varandra är rädsla, och då främst rädslan att förlora tillgång till resurser. Självfallet kan inte alla avarter av mänskligt beteende avskaffas, som utopister tror, men överlag kan sådana beteenden reduceras i omfång av att människor får en bättre tillgång till resurserna.

/Enrique