The European Organisation for Sustainability

Archive for October, 2011

“Efter oss syndafloden”

Detta citat från kurtisanen och kulturmänniskan Madame de Pompadour uttrycktes några år före den Franska Revolutionen. Citatet uttrycker i sig den blandning av uppgivenhet och ansvarslöshet som kännetecknade den aristokratiska elitens inställning till de förändrade förhållandena i samhället. En liknande inställning tycks dominera idag, både bland makthavare och småhandlare. Under perioder av stor turbulens på aktiemarknaden kan stora klipp lätt åstadkommas, i synnerhet om EU’s medlemsstater går in och betalar kalaset med skattepengar. Eftersom de lösningar till dagens kris som hittills genomförts mer har handlat om att pumpa ut vatten ur det sjunkande skeppet snarare än om att reparera fartygets motor (eller införskaffa en ny och modernare) så har inga grundläggande åtgärder genomförts mot problemens orsaker.

I slutändan blir det en karusell av ständigt ökande mängder skulder som skyfflas runt inne i systemet, allt i desperata försök att skjuta upp en krasch som blir mer och mer oundviklig för varje räddningsåtgärd. Frågan är bara om makthavarna är smartare än Marie-Antoinette, som enligt vissa belackare lär ha frågat sig varför de svältande parisborna inte åt bakelser istället för bröd. Nu lär hon faktiskt inte ha sagt något så dumt, men bonusar till chefer för krisdrabbade företag och banker sticker onekligen i ögonen.

Nu har Papandreou-kabinettet i Grekland, hårt ansatt av folkligt missnöje, hot om nyval och ekonomisk kollaps lovat att hålla en folkomröstning om EU’s stödpaket. En liknande folkomröstning hölls för ett tag sedan i Island, då inte om ett stödpaket från EU utan om en IMF-plan för att hantera Islands skulder. De isländska väljarna sade nej till planen, troligtvis inspirerade av de fantastiska effekter som internationella organs föreslagna strukturreformer haft på olika håll i Tredje Världen på 90-talet.

Finns det någon här som tror att det grekiska elektoratet kommer att rösta ja till planen?

När planen avvisas av de grekiska väljarna så kommer det att bli en smärre ekonomisk jordbävning. Detta skulle vara ett nog stort problem om det inte vore för att Italien har samma problematik som Grekland, för att hela världsekonomin just nu har problem med växande skuldberg och för att världens största ekonomi – USA – håller på att lamslås av rent politiska motsättningar under en period av lågkonjunktur/svag återhämtning. Lägg till en annalkande ekologisk världskris och det står klart att det ledarskapsgarnityr som idag styr världen inte är förmöget att ta ansvar ens för sig självt, eller har verktygen till förfogande för att kunna garantera en god framtid åt världens människor.

Det måste vara upp till medborgarna själva att organisera sig, utveckla ett alternativ och tillsammans arbeta för att rädda världen.

Glöm för all del inte att dyka upp imorgon om du bor i Umeå —>

https://eosumea.wordpress.com/2011/10/27/end-of-suburbia-filmvisning-diskussion/

Med vänliga hälsningar

/Enrique

Triangulering eller genuin folkrörelse?

Miljöpartiets senaste plan att inkludera 250 000 svenskar i utformandet av partiets politik kan tolkas på två sätt, med en välvillig tolkning och en illvillig. Nu ska det nämnas att ifall betraktaren hör till eliten så kan de båda tolkningarna komma att byta plats. För att inte några missförstånd ska uppkomma kan jag nämna att jag strävar efter en socioekonomisk utveckling där vanliga människor får mer inflytande över sin vardag, på bekostnad av centraliserade institutioner som existerar för att upprätthålla ett destruktivt system.

Välvillig tolkning: Kretsen kring Fridolin och Romsson vill engagera och aktivera allmänheten genom att göra dem delaktiga i det politiska beslutsfattandet, och vill utforma sin politik efter vad allmänheten tycker. Nu var det en väldigt vagt uttryckt artikel i och för sig, men det som tycks känneteckna den är att stärka samtalet mellan politiker och medborgare.

Illvillig tolkning: Detta är ett försök att triangulera, det vill säga att neutralisera de ekonomiska tunga frågorna genom att istället fokusera på mindre frågor – lokala frågor eller enskilda sakfrågor – för att kunna maximera antalet röster inför 2014 (och eventuellt erövra missnöjda socialdemokratiska partimedlemmar). Triangulering är i grund och botten en slags etablissemangspopulism, som dock anses acceptabel därför att den inte raljerar mot den politiska makten (jämför t.ex Tony Blair med Robert Fico).

Jag själv är mer benägen att tro på den illvilliga tolkningen, och då inte bara på grund av cynism och desillusionering med det politiska systemet, utan på grund av att medborgartorgen som MP föreslår sker inom ett forum som helt kontrolleras av MP, där MP’s gräsrötter kan få en direkt insikt i opinionen och kontrollera vad de vill ta in och vad de inte vill ta in. Det innebär inte en revolutionering av det partipolitiska systemet, utan en fortsatt diskurs som bygger på kontrollerad dialog mellan folkvalda och medborgare, där de folkvalda fortsatt kan styra diskursen mer än vad konstituenterna kan.

Ifall Medborgartorgen skulle bli ett verkligt verktyg för folkligt inflytande så skulle de behöva bli permanenta kommittéer med egna lokaler, egna resurser, och egen kapacitet att tillvarata medlemmarnas intressen. I detta avseende var den folkrörelsedemokrati som växte fram mellan 1800-talets slut och 1970-talet ett betydligt intressantare experiment då det inte bara åsyftade till att ge det dominerande partiet ännu mer kontroll över gräsrötterna, utan även gav gräsrötterna själva en viss makt.

Dessutom skulle effektiva Medborgartorg inte i sig nödvändigtvis vara kopplade till ett visst politiskt parti, utan bör förankras brett av flera politiskt och religiöst oberoende föreningar och folkrörelser.

/Enrique

 

Hur det fungerar i en plutokrati

Både i Europa och i USA så spelar lobbyister en viktig roll för demokratin. Förespråkare för den typ av demokrati som vi ser idag på federal och delstatlig nivå i USA och på unionsnivå i EU menar att inflytande från privata aktörer är gynnsamt för demokratin då fler kanaler utvecklas mellan företrädare för näringsliv, ideella organisationer och allmänhet. Förespråkare kallar denna process för governance, en neutral term som närmast betyder “styrning” (“government” är en slags blandningsterm mellan styrelse och styrning). Inom statsvetenskap brukar det hävdas att de senaste två årtiondena har sett en övergång från government (här förstådd som ett socialt kontrakt mellan i huvudsak folkvalda och väljare inom ramen för en nationalstat) till just governance, där offentliga aktörer på lokal, regional och nationell nivå, överstatliga strukturer, storföretag och ideella organisationer tillsammans utformar och styr politiken, i en slags mångfald av idéer, normer och styrelseformer.

Nu är det ju inte sant att governance är ett helt nytt fenomen, eller ens unikt i historien. Det feodala Europa, med dess gillen, lokala adelsmän, begränsade kungamakter, stadsparlament och kyrkliga institutioner var också en fisksoppa av konkurrernade auktoriteter (hela det Heliga Romerska Riket av den Tyska Nationen var byggt på den principen). Sedan 1950-talet har dessutom valda företrädare för västerländska regeringar och representanter för banker och näringsliv årligen mötts i avskilt belägna hotell utan insyn från mediekår eller allmänhet – de s.k. bilderbergmötena.  De konspirationsteoretiskt lagda hävdar med förkärlek att Bilderberg är en del av någon slags världsregering som planerar att “ta över världen”/”utrota alla människor utom en minoritet”/”bereda väg för Antikrist”/”bygga upp en ekofascistisk kommunistisk diktatur med FN som bas”. Även om sådan kritik i sig kan avfärdas som utslag av paranoida vanföreställningar, så skvallrar de om bristande legitimitet som orsakas av hemlighetsmakeriet kring mötena. Även om Bilderberggruppen diskuterar ofarliga och i grund och botten systembevarande frågor, så är faktumet att de sker bakom stängd dörr ett problem.

Vissa system, oftast mer teokratiska eller autokratiska, härleder sin legitimitet från kejsarens eller påvens helighet. Detta innebär att den person eller den grupp som representerar den politiska (och ofta religiösa) makten i samhället hålls i avskildhet och enbart syns vid högtider eller på idealiserade porträtt. Det system och de principer som utvecklats i västvärlden sedan sista fjärdelen av sjuttonhundratalet bygger dock på representation. De politiska makthavarna är dels tillsatta genom val, dels ansvariga inför en grundlag/konstitution och ska även vara tillgängliga för allmänheten. För att detta republikanska system ska kunna fungera så krävs det dock transparens – och i denna fråga har systemet kontinuerligt förvärrats sedan två decennier tillbaks.

Transparens innebär att de politiska makthavarnas handlingar ska kunna övervakas av befolkningen och att de skall kunna ställas till ansvar för vad de gjort. I samhällen där transparens helt försvinner så blir resultatet ofta en slags korrupt oligarki som predatoriskt parasiterar på de offentliga resurserna. Även om vi främst associerar detta med stater där de republikanska institutionerna är svaga, så förekommer denna kamp i alla länder i hela världen, inkluderat vårt eget. Det är heller inget nytt fenomen. Redan i det antika Rom blev folktribunen Tiberius Gracchus mördad i själva senatsbyggnaden för att han menade att politiker hade en skyldighet att försöka hålla sina vallöften.

Det kan tilläggas att vi ofta menar att västvärldens länder är demokratier. Den terminologin är felaktig.

Det skulle vara mer korrekt att hävda att västvärldens länder är republiker (alltså även konstitutionella monarkier som Sverige och Storbritannien, där monarken spelar en symbolisk roll). I en demokrati så har medborgarna den politiska makten och kan rösta om lagar och förordningar direkt. I en republik så väljer allmänheten representanter som ska föra deras talan och representera dem. Omvänt är diktaturer som Nordkorea och Syrien monarkier, där den regerande monarken råkar ha titeln “president”. Nu har de flesta av republikerna i västvärlden demokratiska inslag, men det finns även plutokratiska  (finans- och näringsliv) och auktoritära inslag (polis, säkerhetspolis, militär), vilka har förmågan att influera makten i en riktning som inte nödvändigtvis den breda majoriteten kontrollerar.

Ett exempel på ett samhälle där den plutokratiska makten är extra stark är USA. Det finns något djupt tragiskt i det faktum att presidentkandidater spenderar miljoner dollar och säljer sig till högstbjudande lobbygrupper samtidigt som landets ekonomi som helhet stagnerar. Ordet republik kommer från latinets res publica, vilket just betyder “det allmänna”. När särintressen tillåts styra ett lands utveckling kan det inte sägas att de styrande verkar i allmänhetens intresse. Resultatet blir till slut en situation där de styrande i praktiken är kasperdockor åt olika ekonomiska fraktioner vars intressen är själva definitionen av särintressen.

Detta avsnitt av Invader Zim kan illustrera problematiken: Voting of the Doomed.

Samtidigt är ju inte all lobbyism per definition negativ. Sociala organisationer som representerar hemlösa, kvinnor, barn och sjuka bedriver ju också lobbying. Problemet är dock att i ett samhälle där resurser avgör hur mycket kapacitet du har att uttrycka dig så kommer alltid problemformuleringsinitiativet att ligga inom finansväsendet, bankväsendet, storbolag och lobbyorganisationer som representerar välsituerade grupper. Därmed kommer det allmännas intressen alltid att representera intressen hos ett fåtal väldigt inflytelserika organisationer snarare än den breda allmänhetens (eller planetens) långsiktiga intressen.

Slutsats: Om vi vill rädda världen kan vi inte vänta oss att dagens makthavare tar täten. Trots att de är valda så verkar de i ett system där de är beroende av de ekonomiska makthavarnas välvilja, och då dessa har problemformuleringsinitiativet kommer de inte att tillåta några åtgärder som garanterar långsiktig hållbarhet eller ett system som verkar i alla människors och framtida generationers intresse. Vi kan heller inte enbart förlita oss på att en politisk rörelse med dessa mål inte ska korrumperas av makten. Istället krävs det en bred folkrörelse med kapacitet att genomföra nödvändiga reformer på egen hand för att visa att det finns alternativ. Det vi behöver är dock inte en ny proteströrelse i första hand, utan en rörelse som fokuserar på alternativa lösningar.

Allt annat skulle vara att lämna problemformuleringsinitiativet åt makten.

Med vänliga hälsningar

/Enrique

 

Kina köper inflytande

Hej igen människor!

Huvudnyheten idag är att två kinesiska företag har köpt SAAB, ett svenskt bilmärke med en historia av tekniska innovationer och relativt dåliga vinster över många år. Därmed har risken för ren konkurs försvunnit, även om det finns en uppenbar risk att ägarna – när de tillägnat sig den tekniska kompetensen – kommer att flytta produktionen till sitt hemland för att skära ner kostnaderna. Nu är Youngman och Pang Da privata bolag, men det går inte att komma ifrån att Kina – som innan 2020 kommer att vara världens största ekonomi – idag expanderar såväl ekonomiskt som geopolitiskt. Även om Kinas geopolitiska intressen än så länge är begränsade till landets krav på Taiwan och på resurserna längsmed öst- och sydkusten, så är de ekonomiska intressena världsomspännande.

Ett exempel är landets inblandning i Eurokrisen, där Kina “erbjudit sig” att skjuta in kapital i ett stagnerande Europa. Givetvis finns det ekonomiska skäl bakom (den kinesiska regeringen önskar en stabil världsmarknad för att inte den nationella tillväxten ska hotas). Men det finns också politiska övertoner, till exempel att Kina får en hållhake på Europa (när det gäller att tysta kritik mot brott mot mänskliga rättigheter eller konflikter om intressesfärer i utomstående områden, som Afrika).

Det är lätt att tro att kinesiska investeringar i Ryssland, Nordamerika, Afrika och Europa kan leda till en ökad stabilitet i världspolitiken, eftersom att länder ogärna krigar med sina handelspartners. Detta stämmer dock inte helt och hållet. Exempelvis utgjorde 40% av de tyska statsobligationerna säkerheter i brittiska storbanker åren kring 1910 (en kort tid därefter utbröt Första Världskriget). Det är också lätt att behandla frågan om kinesisk tillväxt som en i grund och botten god utveckling. Detta är också sant i att fler människor får möjlighet att leva ett bättre liv ur materiellt hänseende.

Frågan är dock hur lång tid en sådan utveckling kan vara? Redan idag överutnyttjas Jordens förnyelsekapacitet. Detta kommer att innebära att mänskligheten – om dagens utveckling fortsätter – får uppleva en sänkt levnadsstandard och ett slut på genuin storskalig tillväxt (troligtvis märks effekterna av denna process redan idag inom det finansiella systemet). Ifall en sådan stagnation sker så kommer det att stimulera många länder, som exempelvis Kina, till antingen socialt kaos eller imperialistiska äventyr i syfte att tillägna sig resurser från andra.

Vad vi behöver idag är egentligen inte att diskutera hur vi ska kunna öka tillväxten eller rädda en speciell sorts livsstil som under dagens förutsättningar inte går att rädda. Vad vi måste diskutera i samhället är hur vi ska kunna balansera människans behov med naturens förmåga att tillgodose behoven.

Vad som dock kommer att karaktärisera 2000-talet, förutom en minskande förmåga att tillgodose tillväxtbehoven inom ekonomin, kommer att vara ökat politiskt och ekonomiskt inflytande för Östasien, även i de gamla europeiska kolonialmakterna.

Med vänliga hälsningar

/Enrique

End of Suburbia, Filmvisning, Diskussion

EOS Umeå arrangerar en filmvisning och diskussionskväll angående fenomenet Peak Oil.Vad blir de kortsiktiga och långsiktiga effekterna av den minskande tillgången på oljebaserade produkter i samhället? Hur kan detta influera miljön? Vilka alternativ finns det?

Filmvisning av End of Suburbia.

Gratis inträde, fika tillkommer för 10 kr.

Tisdagen 1a November 2011, kl 18.30 i Sal UB 336 (samhällsvetarhuset/Universitetsbiblioteket, Umeå Universitet). Via Lindellhallen går man upp ett trapphus till höger om biblioteket.

Ni är alla varmt välkomna!

Med vänliga hälsningar

/Enrique

Europas framtida tillväxt, huvudproblemet?

Den grekiska krisen har “lösts” med en nedskrivning av Greklands skulder på 50% (vilket i alla fall innebär att Grekland inte får en BNP som är större än skuldberget innan 2020) och med införandet av en tusenmiljardersfond där ECB kan plocka pengar. Väldigt få observatörer menar att denna lösning på något sätt löser de grundläggande problemen (frågan blir då närmast vem som ska betala med pengar för att rädda EFSF den dagen då Italien och Spanien inte längre klarar av att betala sina skulder).

En mer långsiktig fråga är varifrån tillväxten i Europa ska komma ifrån i framtiden. För att kunna ta sig ut skuldberget måste den europeiska ekonomin växa snabbare än räntorna på ingångna skulder. Samtidigt så är det intressant att det idag finns en väldigt stark insikt i att dagens resursutnyttjande – med 133% användning av Jordens förnyelsekapacitet, inte i längden kan vara ett hållbart sätt att nyttja resurserna. Därmed så finns det en konflikt mellan de uttalade målen att få “en hållbar utveckling” och att maximera ekonomisk tillväxt.

Men utan tillväxt så kommer fattiga länder att inte kunna uppnå en god levnadsstandard, eller hur?

Frågan vi egentligen borde ställa oss är varför de inte uppnår en god levnadsstandard redan idag. Det produceras nog med mat för att 12 miljarder människor ska få i sig all den näring de behöver. Det produceras alltså mer mat än det finns åt den nuvarande mänskligheten, och ändå lever en sjundedel av världens befolkning på mindre än en indexerad dollar om dagen. Ändå dör 9 145 000 barn varje år av svält eller svältrelaterade sjukdomar (en och en halv förintelse varje år).

Kan det vara så att det nuvarande systemet inte bara hanterar utan även fördelar resurserna på ett ineffektivt sätt?

Ofta föreställer vi oss att alla människor konstant kommer att få det bättre, att levnadsstandarden kommer att öka, att vårt samhällsystem kommer att vara i all framtid. Denna linjära syn på verkligheten tar inte hänsyn till att världen har en begränsad förmåga att tillgodose tillväxtkraven, och att mänskligheten som helhet måste införa system som balanserar mänsklig livskvalitet med naturens förmåga att tillgodose vad vi behöver. Alternativet är global social utslagning.

EOS har ett förslag på ett sådant system. Det innebär att varje människa får äga en andel av Jordens produktionskapacitet som sedan kan allokeras efter behov. Om du vill hjälpa till att bidra till framtiden, så kan vi hjälpa dig att hjälpa till. Vi har ett öppet forum, och du kan kontakta oss via board@technate.eu

 

/Enrique

EOS Umeå är tillbaks

Vi är tillbaks, och vi har fullt med projekt på gång. I dagens värld, med en ekonomisk och ekologisk kris som växer för varje dag behövs en rörelse som kan verka för att bygga upp en hållbar framtid för alla människor, som kan verka för att kreativa och skapande människor möts och tillsammans arbetar för att förbättra livets förutsättningar på Jorden . Alla problem hör ihop, och det finns ett behov av holistiska rörelser som fokuserar på lösningar snarare än problem.

Ett av de projekt som vi arbetar med är att odla alger, vilka vi ämnar använda för experimentell produktion av klimatneutrala biobränslen.

Ett annat projekt är att bygga en skalenlig modell av ett hållbart modellsamhälle, ett s.k. urbanat (ett integrerat byggnadskomplex som kan producera sin egen el och mat, och även hantera sin egen återvinning).

Vi arbetar också med folkbildning, forskning, kultur och nätverkande verksamhet.

Nästa evenemang är en filmvisning som handlar om Peak Oil, “End of Suburbia” tisdagen den första november 2011 på UB, 336, en trappa upp till höger om Lindellhallen, Umeå Universitet, kl 18.30. Fika kostar 10 kr, i övrigt är inträde gratis.

Här alltså

Tills vidare, lev väl!

/Enrique