The European Organisation for Sustainability

Både i Europa och i USA så spelar lobbyister en viktig roll för demokratin. Förespråkare för den typ av demokrati som vi ser idag på federal och delstatlig nivå i USA och på unionsnivå i EU menar att inflytande från privata aktörer är gynnsamt för demokratin då fler kanaler utvecklas mellan företrädare för näringsliv, ideella organisationer och allmänhet. Förespråkare kallar denna process för governance, en neutral term som närmast betyder “styrning” (“government” är en slags blandningsterm mellan styrelse och styrning). Inom statsvetenskap brukar det hävdas att de senaste två årtiondena har sett en övergång från government (här förstådd som ett socialt kontrakt mellan i huvudsak folkvalda och väljare inom ramen för en nationalstat) till just governance, där offentliga aktörer på lokal, regional och nationell nivå, överstatliga strukturer, storföretag och ideella organisationer tillsammans utformar och styr politiken, i en slags mångfald av idéer, normer och styrelseformer.

Nu är det ju inte sant att governance är ett helt nytt fenomen, eller ens unikt i historien. Det feodala Europa, med dess gillen, lokala adelsmän, begränsade kungamakter, stadsparlament och kyrkliga institutioner var också en fisksoppa av konkurrernade auktoriteter (hela det Heliga Romerska Riket av den Tyska Nationen var byggt på den principen). Sedan 1950-talet har dessutom valda företrädare för västerländska regeringar och representanter för banker och näringsliv årligen mötts i avskilt belägna hotell utan insyn från mediekår eller allmänhet – de s.k. bilderbergmötena.  De konspirationsteoretiskt lagda hävdar med förkärlek att Bilderberg är en del av någon slags världsregering som planerar att “ta över världen”/”utrota alla människor utom en minoritet”/”bereda väg för Antikrist”/”bygga upp en ekofascistisk kommunistisk diktatur med FN som bas”. Även om sådan kritik i sig kan avfärdas som utslag av paranoida vanföreställningar, så skvallrar de om bristande legitimitet som orsakas av hemlighetsmakeriet kring mötena. Även om Bilderberggruppen diskuterar ofarliga och i grund och botten systembevarande frågor, så är faktumet att de sker bakom stängd dörr ett problem.

Vissa system, oftast mer teokratiska eller autokratiska, härleder sin legitimitet från kejsarens eller påvens helighet. Detta innebär att den person eller den grupp som representerar den politiska (och ofta religiösa) makten i samhället hålls i avskildhet och enbart syns vid högtider eller på idealiserade porträtt. Det system och de principer som utvecklats i västvärlden sedan sista fjärdelen av sjuttonhundratalet bygger dock på representation. De politiska makthavarna är dels tillsatta genom val, dels ansvariga inför en grundlag/konstitution och ska även vara tillgängliga för allmänheten. För att detta republikanska system ska kunna fungera så krävs det dock transparens – och i denna fråga har systemet kontinuerligt förvärrats sedan två decennier tillbaks.

Transparens innebär att de politiska makthavarnas handlingar ska kunna övervakas av befolkningen och att de skall kunna ställas till ansvar för vad de gjort. I samhällen där transparens helt försvinner så blir resultatet ofta en slags korrupt oligarki som predatoriskt parasiterar på de offentliga resurserna. Även om vi främst associerar detta med stater där de republikanska institutionerna är svaga, så förekommer denna kamp i alla länder i hela världen, inkluderat vårt eget. Det är heller inget nytt fenomen. Redan i det antika Rom blev folktribunen Tiberius Gracchus mördad i själva senatsbyggnaden för att han menade att politiker hade en skyldighet att försöka hålla sina vallöften.

Det kan tilläggas att vi ofta menar att västvärldens länder är demokratier. Den terminologin är felaktig.

Det skulle vara mer korrekt att hävda att västvärldens länder är republiker (alltså även konstitutionella monarkier som Sverige och Storbritannien, där monarken spelar en symbolisk roll). I en demokrati så har medborgarna den politiska makten och kan rösta om lagar och förordningar direkt. I en republik så väljer allmänheten representanter som ska föra deras talan och representera dem. Omvänt är diktaturer som Nordkorea och Syrien monarkier, där den regerande monarken råkar ha titeln “president”. Nu har de flesta av republikerna i västvärlden demokratiska inslag, men det finns även plutokratiska  (finans- och näringsliv) och auktoritära inslag (polis, säkerhetspolis, militär), vilka har förmågan att influera makten i en riktning som inte nödvändigtvis den breda majoriteten kontrollerar.

Ett exempel på ett samhälle där den plutokratiska makten är extra stark är USA. Det finns något djupt tragiskt i det faktum att presidentkandidater spenderar miljoner dollar och säljer sig till högstbjudande lobbygrupper samtidigt som landets ekonomi som helhet stagnerar. Ordet republik kommer från latinets res publica, vilket just betyder “det allmänna”. När särintressen tillåts styra ett lands utveckling kan det inte sägas att de styrande verkar i allmänhetens intresse. Resultatet blir till slut en situation där de styrande i praktiken är kasperdockor åt olika ekonomiska fraktioner vars intressen är själva definitionen av särintressen.

Detta avsnitt av Invader Zim kan illustrera problematiken: Voting of the Doomed.

Samtidigt är ju inte all lobbyism per definition negativ. Sociala organisationer som representerar hemlösa, kvinnor, barn och sjuka bedriver ju också lobbying. Problemet är dock att i ett samhälle där resurser avgör hur mycket kapacitet du har att uttrycka dig så kommer alltid problemformuleringsinitiativet att ligga inom finansväsendet, bankväsendet, storbolag och lobbyorganisationer som representerar välsituerade grupper. Därmed kommer det allmännas intressen alltid att representera intressen hos ett fåtal väldigt inflytelserika organisationer snarare än den breda allmänhetens (eller planetens) långsiktiga intressen.

Slutsats: Om vi vill rädda världen kan vi inte vänta oss att dagens makthavare tar täten. Trots att de är valda så verkar de i ett system där de är beroende av de ekonomiska makthavarnas välvilja, och då dessa har problemformuleringsinitiativet kommer de inte att tillåta några åtgärder som garanterar långsiktig hållbarhet eller ett system som verkar i alla människors och framtida generationers intresse. Vi kan heller inte enbart förlita oss på att en politisk rörelse med dessa mål inte ska korrumperas av makten. Istället krävs det en bred folkrörelse med kapacitet att genomföra nödvändiga reformer på egen hand för att visa att det finns alternativ. Det vi behöver är dock inte en ny proteströrelse i första hand, utan en rörelse som fokuserar på alternativa lösningar.

Allt annat skulle vara att lämna problemformuleringsinitiativet åt makten.

Med vänliga hälsningar

/Enrique

 

Advertisements

Comments on: "Hur det fungerar i en plutokrati" (1)

  1. […] EOS in Umeå Tagged with: Korruption • Medvedev • Putin • Ryssland • […]

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: