The European Organisation for Sustainability

Ofta påstås det att politiken inte uttrycker vad majoriteten anser att den bör uttrycka. Detta stämmer i viss mån. Politiker påverkas ofta av företag, banker, utländsk makt och intressegrupper, och även av egna politiska och personliga intressen. I vissa länder så råder auktoritära styrelseformer där små minoritetsgrupper tagit över makten och exploaterar samhällets tillgångar genom staten. I andra stater så har multinationella företag ett så stort inflytande att de i praktiken har mer makt över landet utveckling än politikerna. Ändå är det kanske så att ett av våra problem är att makten ibland uttrycker folkviljan – åtminstone när maktens vilja och folkets vilja sammanfaller i synen på vilket samhälle vi ska ha idag.

Den politiska vägen som rörelser som EOS kan ta är antingen att med hjälp av aktivism eller lobbyism påverka makthavare att “agera”, eller att själva bilda ett politiskt parti och gå in i politiken. Nu säger vi inte att en dialog med makthavare är något som vi ska undvika. Däremot så bör vi inte överlåta initiativet till makthavarna.

Sanningen är ju att de flesta människor i Sverige, och även i större delen av Europa, är relativt nöjda med det samhällssystem som vi har idag.

Om de inte var det, så skulle de protestera i betydligt större utsträckning, och de politiska och militära makthavarna skulle vara tvungna att antingen kompromissa eller att (om deras vitala intressen är hotade) slå ner protesterna med våld. Det finns också en inneboende tröghet i representativa demokratiska system. I diktaturer som Egypten, Libyen, Syrien och Tunisien, så uppstår missnöje ofta omedelbart och får effekterna att det politiska systemet helt eller delvis kollapsar. I representativa system så är det snarare företrädarna än systemet som byts ut. Även om en regering förlorar i popularitet på grund av dåliga beslut, otur eller förändring i folks preferenser, så finns det en inbyggd ventil som är framskjuten i tid. Denna ventil kallas för “val” och äger rum med några års mellanrum.

I en representativ demokrati brukar etablerade partier efter ett tag skapa ett oligopolsystem i det nationella parlamentet, både genom att låta bli att debattera med exempelvis småpartier utanför parlamentet, genom att dra åt sig problemformuleringsinitiativet och genom att dominera i mediatid (när såg vi senast exempelvis Piratpartiets, Feministiskt Initiativs eller Aktiv Demokratis interna konferenser sändas på SVT?). Därmed så minimeras den mängd information om alternativ som väljarna kan ta åt sig. Stora partier brukar dessutom ha många medlemmar, vilka kan utföra fotarbete för att driva partiets kontakter med allmänheten. Därmed tenderar väljarströmmar under val att röra sig mellan partier som redan är representerade i beslutande församlingar, och inte från partier som är representerade till partier utanför parlamenten. Det finns exempel på undantag som bekräftar regeln, och det är exempelvis Italien och Venezuela under 1990-talet, vilka båda genomgick svåra interna politiska motsättningar och där de etablerade partierna definitivt inte längre representerade vad väljarna ville ha (och hela det politiska systemet blivit diskrediterat). Trots dessa exempel brukar exempelvis en socialdemokratisk regerings fall leda till en konservativ eller liberal regerings uppgång, och vice versa, även om väljarna egentligen inte vill ha den politik som oppositionen står för, utan mest röstar för att bestraffa regeringen.

Detta beror på att de två eller tre dominerande partierna i en typisk, stabil representativ demokrati tenderar att stå nära varandra när det gäller åsikter. Dessa åsikter tenderar också att sammanfalla med befolkningens bild av verkligheten, det vill säga deras ekonomiska, sociala och trygghetsmässiga miljö. Folk röstar ju vanligtvis inte på partier som de känner inte företräder deras intressen eller värderingar. Därmed så tenderar de partier som kommer upp i en representativ demokrati att någorlunda väl överensstämma med folks uppfattning om läget i samhället och med folks värderingar.

Ett politiskt parti kan därmed inte genomföra beslut som är nödvändiga på lång sikt men som skulle innebära en revidering av det socioekonomiska system som vi har idag, eftersom att väljare tenderar att eftersträva lugn och trygghet och skyr politiska förändringar om de inte upplever alternativen som mer skrämmande. Därmed kommer väljarna mest troligt att bestraffa ett parti som vågar kritisera grunderna för dagens tillväxtsystem och dessutom förespråkar otestade alternativ.

Nyckeln till en förändring, utifrån EOS analys ligger i att förändra människors preferenser för att förskjuta den politiska mittpunkten i samhället mot ett mer avslappnat förhållande till alternativa socioekonomiska system. Vissa rörelser försöker förändra dessa preferenser genom folkbildning eller kulturell aktivism. Detta är dock inte nog. Vi måste bygga upp parallella nätverk som har kapacitet att producera egen el, egen mat och andra basvaror, samtidigt som de kan ingå i och så småningom inkludera den större ekonomin. Denna modell finns utförligt beskriven här.

Med vänliga hälsningar

/Enrique
P.S ~ Glöm för all del inte det öppna mötet om ekologisk hållbarhet onsdagen den 30e november, kl 15.00 på UB 333, Universitetsbiblioteket, Umeå Universitet. Där ska vi diskutera strategier för att uppnå hållbarhet, och hur du och dina vänner lokalt kan organisera er för en levande framtid.

 

 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: