Vad kommer egentligen att hända under 2012?

Vissa år har viktigare symbolbetydelser för andra, i nästan apokalyptisk betydelse. Tydliga exempel har varit årtal som 1001, 1033, 1111, 1914 och 2000, där såväl religiösa som sekulära domedagsprofeter varnat för mardrömsscenarion som ska inträffa. År 2000 så var det många survivalister som talade om Y2K och den nära förestående ekonomiska apokalypsen som då skulle drabba världen. Ingenting hände förstås. Nu förestår år 2012, och här utgår de troende snarare från Mayakalendern. De grupper som har en mer paranoid eller fundamentalistisk utgångspunkt betraktar årtalet som antingen början på Jordens undergång eller ankomsten för Antikrist, medan de som har en mer New Age-baserad och delvis andligt mer optimistisk framtoning mer tror att utomjordingar eller kosmiska väsen ska komma till Jorden för att dela med sig av sin teknologi/överlägsna visdom och att mänskligheten ska inträda i den aquariska tidsåldern där fred, harmoni och enhet ska råda.

Även om det är intressant att tala om de föreställningar som frodas i samhällets undervegetation så ska vi inte gå in närmare på det i dagsläget. Vi kan kort och gott nämna att Mayakalendern aldrig var menad att ha profetisk innebörd av upphovsmännen, och att ironiskt nog många moderna människor uppvisar en större grad av vidskeplighet och okritiskt tänkande än en bronsålderscivilisation som gick under för 1000 år sedan.

Vad kommer då att hända under 2012?

Sant är att 2011 har representerat en förändring av världens politiska och ekonomiska sammansättning – en förändring som fortfarande pågår. I grund och botten så handlar problematiken om den mänskliga civilisationens sätt att hantera och fördela resurser. Ett system byggt på konstant exponentiell tillväxt i en begränsad värld kommer så småningom vid en tidpunkt att börja uppleva minskad procentuell tillväxt i förhållande till ekonomins storlek, vilket slår tillbaka negativt på investeringar och riskerar att skapa förutsättningar för en långvarig stagnation. Så småningom kommer stagnationen att vara ett faktum, och de senaste åren har främst handlat om att skjuta den på framtiden, då främst genom olika typer av stimulanspaket.

Det som institutionellt framtvingar tillväxt är ytterst det banksystem som finns i världen idag, vilket bygger på att monetära medel skapas när privatpersoner, företag, banker och stater tar lån. Dessa lån måste sedan betalas tillbaka med ränta, vilket innebär att låntagarna sammantaget måste investera lånen i vinstdrivande verksamheter vilka skapar arbete, sysselsättning, produktion och/eller konsumtion. Detta medför ett system där mängden totala skulder snart börjar få en dominerande inverkan på systemets hälsa. Kritiker till systemet kallar det för “ett skuldbaserat system”, det vill säga värde skapas först genom skuld, och först reellt genom vad låntagarna gör för att betala av skulden.

När tillväxtmarginalerna sjunker riskerar det globala ekonomiska systemet att gå in i en fas av nolltillväxt, vilket med dagens system skulle innebära kannibalisering av de resurser som redan finns. Det vill säga, istället för att kakan växer åt alla så kommer tillgångarna att koncentreras i händerna på vissa grupper, och vi kommer att få se en ny och mer skoningslös kamp om resurserna. En kamp som kan komma att innebära att politiska problem som mest varit associerade med tredje världen-länderna (öppet auktoritär polis- och militärmakt, privata miliser, skuldslaveri, militanta populistiska rörelser, militärkupper och etnisk rensning) kan börja ploppa upp mer och mer i de utvecklade länderna i Nordamerika och Europa också. Vi kan redan se tendenserna till det idag, när lagar instiftas emot terrorism, fildelning, informationsdelning och andra sociala problem, men också kan komma att nyttjas ifall undantagstillstånd skulle “behövas” införas i framtiden.

2012 kommer mest troligt att vara ett år kantat av två världsomvälvande kataklysmer vilka vi kan vänta oss.

1. En fördjupad ekonomisk kris i Eurozonen, vilken även kan inverka på exportnationer som Sverige.

2. Ett storkrig i Mellanöstern, som antingen orsakas av att Syrien kollapsar, att Israel attackerar Iran eller att Iran stänger av Hormouzsundet.

Eftersom att världsekonomin är globaliserad och inne i en prekär fas så kan detta leda till två processer vilka kan öka konflikterna mellan massorna på ena sidan och maktkomplexet (ekonomisk, politisk och militär makt) på andra sidan. Den rent instinktiva reaktionen hos ledarna för G20-länderna samt de överstatliga institutioner som reglerar världsekonomin kommer att vara mer ekonomisk och finansiell centralisering, nya stimulanspaket, överföringar av värde från skattebetalare till banker och andra mäktiga institutioner, nedskärningar och andra försök att lappa och laga systemet.

Denna centraliserande process betraktas av makten som legitim och självklar och är en fortsättning av 90-talets globaliseringsprocess. Slutmålet och den heliga graalen för många aktörer är etablerandet av nån slags ekonomisk världsregering.

Samtidigt kommer krisens fortsättning och fördjupning, adderat med de externa chocker som ett krig i Mellanöstern kan föra med sig, att allvarligt skada förtroendet för systemet. Vi kan vänta oss att i valen i världen under år 2012 så kommer regeringar att falla som käglor, och både “legitimerade” oppositionspartier och tidigare “illegitimerade” populister kan komma att kamma hem segrar. I Europas val kan vi vänta oss framgångar för höger- och vänsterpopulistiska rörelser.

Det mest intressanta valet kommer dock att vara valen i USA, där hela första halvan av året tillägnas primärvalen i det republikanska partiet, och andra halvan själva presidentvalet, där en demokratisk administration som uppfattas som färglös och feg av anhängarna och som satanisk av motståndarlaget ställs mot ett djupt splittrat oppositionsparti. Båda partierna vill i grund och botten bevara det rådande systemet, med ett globalt amerikanskt imperium, stimulanspaket, nedskärningar och ökad makt åt ekonomiska institutioner på agendan.

Den ende kandidaten inom båda partierna som i dagsläget är systemkritisk är libertarianen Ron Paul, som just nu leder i Iowa, med stöd av en koalition av främst Tea party-anhängare, antikrigsaktivister och människor som bara vill ha förändring. Att han trots hög ålder, kopplingar till rasism och en politik som skulle innebära en kortvarig och djupt nergång för den amerikanska ekonomin i alla fall är populär bland gräsrötterna är populär vittnar om den tilltagande desperation som både Tea Party-rörelsen och OWS är uttryck för. De senaste månadernas opinionskurvor, med kandidater som Perry, Cain och Gingrich vilka får snabba opinionslyft och lika snabba fall visar att östkustetablissemanget inom det republikanska partiet inte har ett entusiastiskt stöd bland gräsrötterna. Ifall Ron Paul vinner i Iowa och gör bra ifrån sig i New Hampshire kan vi vänta oss en rejäl storm inom det republikanska partiet och inom mediaorgan som FOX News, vilka dels är oroliga för chanserna i presidentvalet i november och dels är ännu mer oroliga för den mikroskopiska, gnagande misstanken att Paul faktiskt skulle kunna väljas till president – vilket skulle skada det amerikanska imperiets intressen.

Det amerikanska imperiet är ett imperium statt på nedgång, och det spelar ingen roll vare sig Obama, Romney eller Gingrich installeras i Vita Huset den 20e Januari 2013, men ifall en president som eftersträvar en “amerikansk perestrojka” blir vald så kan denna process intensifieras och nå nära nog samma hastighet som för tjugo år sedan ledde till Sovjetunionens kollaps och en totalförändring av världens sammansättning. Nu kommer mest troligt östkustsetablissemanget att sätta P för Paul’s kandidatur, men troligen till ett väldigt högt pris som kan komma att spräcka det republikanska partiet (ifall Ron Paul skulle ställa upp som independent så skulle han få 18% av rösterna, så vi kan vänta oss att ifall han krossas av etablissemanget så kan hans lojala väljarbas bestraffa GOP genom att stanna hemma den sjätte november).

Vad vi kan vänta oss av den postamerikanska eran är att ett svagt EU kommer att få manövrera mot ett generellt svagt men resursstrategiskt starkt Ryssland, och ett Kina på uppgång, oavsett om den nuvarande auktoritärt socialistiska regimen i Kina sitter kvar vid makten eller inte.

Om detta är vår nuvarande civilisations “platå” så kan vi bara föreställa oss vad som kommer att hända när ekosystemen är så pass illa skadade att ekonomin är stadd i upplösning och vi får se en utdragen nergång.

////////////////

Hur går det för EOS nästa år då?

Den 21a Januari ska vår teknatkonferens äga rum, då vi ska diskutera en ökande integration inom teknatet och valet av en all-teknatsstyrelse. EOS Umeå har blivit inbjudna att hålla bokbord i en grannkommun, och vi planerar även att hålla en studiecirkel som ska handla om vetenskapligt tänkande, principerna för hållbara samhällen och den rent praktiska konstruktionen av en skalenlig modell av ett sådant samhälle. Vi ska förhoppningsvis även etablera en hemsida för lokalorganisationen.

Med vänliga hälsningar, god jul och gott nytt år

/Enrique

 

EU blir en federal stat?

Det är en intressant period just nu. Även om vissa analytiker pekar på att Tyskland möjligen kan tröttna på att ge ut säkerhetslån till sydeuropeiska ekonomier är det inte sannolikt då Valutaunionen under de snart tio år den existerat främst gynnat Tyskland, som är EU’s största ekonomi och den som har mest exportfördelar att vinna på en inre marknad. Istället förefaller det som om den tyska (och franska) regeringen vill fördjupa samarbetet inom EU och nyttja krisen för att börja skapa EPU. Gemensam finanspolitik skulle innebära att regeringarna i EU i många avseenden får mindre inflytande än delstaterna i USA. På sätt och vis var det en tidsfråga, eftersom att det inte går att föra överstatlig penningpolitik utan överstatlig finanspolitik (alternativet är att regeringarna håller sig i skinnet, men det finns en moral hazard i att bryta mot det finanspolitiska ramverket). Nyligen har ju två premiärministrar i södra Europa offrats och ersatts av bryåkrater från ECB vars främsta lojalitet under många år tangerat mot det gemensamma valutaprojektets intressen.

Samtidigt finns det ett väsentligt skäl till att EU inte påbörjat en federalisering tidigare, och det är rädslan för den folkliga opinionen, vilken förespråkarna för en paneuropeisk union sedan 1900-talets början insett är ljummet inställd till tanken på att uppge nationell suveränitet.

System har gått under och kollapsat förr, men först idag så kan en framtida systemkollaps dels vara global och dels innebära den största massdöden av arter på tiotals miljoner år. Därför är EU’s vara eller icke vara i dess nuvarande form egentligen en väldigt ytlig fråga. Det spelar egentligen inte så stor roll om vi seglar mot den ekologiska kollapsen i små jollar eller i stora fregatter. Det finns dock en positiv sak med EU som exempelvis Sverige inte har, och den fördelen skulle existera oavsett vilket politiskt system EU hade.

Fördelen är storleken.

Det är hart när omöjligt att ett litet land ska kunna rädda de globala ekosystemen, eller nyttjas som plattform för att rädda de globala ekosystemen. Ett större land har betydligt större förmåga att göra det. En enormt stor federal stat har ännu mycket större betydelse. Detta oavsett om EU idag är styrt av ECB, av EPP eller av Merkel. Politiska ledare är bara aktörer på scenarier, men de kan förändra scenarierna och de kan ersättas. Samma sak är möjlig i Sverige med, men Sverige är i praktiken ett betydelselöst land i sammanhanget.

Egentligen är de enda krafter som kan vända världens utveckling en global massrörelse eller en allians av väldigt stora, federala aktörer. Jag själv föredrar en kombination, där massrörelserna bör leda taktpinnen. Samtidigt kan inte övergången mot ett hållbart samhälle vara byggd på planlösa drömmerier, uppgivande av problemformuleringsinitiativ till politiska makthavare eller lokaliserade/individuella initiativ utan samordning. Det krävs dessutom en modell som kan ta tillvara på alla fördelar och kan anpassa sig själv efter förändrade omständigheter.

Det som är det viktiga på lång sikt är inte om Sverige förlorar sin suveränitet. Det viktiga på lång sikt är att mänskligheten lär sig hantera planetens resurser på ett klokt och ansvarsfullt sätt.

/Enrique