The European Organisation for Sustainability

Det är en intressant period just nu. Även om vissa analytiker pekar på att Tyskland möjligen kan tröttna på att ge ut säkerhetslån till sydeuropeiska ekonomier är det inte sannolikt då Valutaunionen under de snart tio år den existerat främst gynnat Tyskland, som är EU’s största ekonomi och den som har mest exportfördelar att vinna på en inre marknad. Istället förefaller det som om den tyska (och franska) regeringen vill fördjupa samarbetet inom EU och nyttja krisen för att börja skapa EPU. Gemensam finanspolitik skulle innebära att regeringarna i EU i många avseenden får mindre inflytande än delstaterna i USA. På sätt och vis var det en tidsfråga, eftersom att det inte går att föra överstatlig penningpolitik utan överstatlig finanspolitik (alternativet är att regeringarna håller sig i skinnet, men det finns en moral hazard i att bryta mot det finanspolitiska ramverket). Nyligen har ju två premiärministrar i södra Europa offrats och ersatts av bryåkrater från ECB vars främsta lojalitet under många år tangerat mot det gemensamma valutaprojektets intressen.

Samtidigt finns det ett väsentligt skäl till att EU inte påbörjat en federalisering tidigare, och det är rädslan för den folkliga opinionen, vilken förespråkarna för en paneuropeisk union sedan 1900-talets början insett är ljummet inställd till tanken på att uppge nationell suveränitet.

System har gått under och kollapsat förr, men först idag så kan en framtida systemkollaps dels vara global och dels innebära den största massdöden av arter på tiotals miljoner år. Därför är EU’s vara eller icke vara i dess nuvarande form egentligen en väldigt ytlig fråga. Det spelar egentligen inte så stor roll om vi seglar mot den ekologiska kollapsen i små jollar eller i stora fregatter. Det finns dock en positiv sak med EU som exempelvis Sverige inte har, och den fördelen skulle existera oavsett vilket politiskt system EU hade.

Fördelen är storleken.

Det är hart när omöjligt att ett litet land ska kunna rädda de globala ekosystemen, eller nyttjas som plattform för att rädda de globala ekosystemen. Ett större land har betydligt större förmåga att göra det. En enormt stor federal stat har ännu mycket större betydelse. Detta oavsett om EU idag är styrt av ECB, av EPP eller av Merkel. Politiska ledare är bara aktörer på scenarier, men de kan förändra scenarierna och de kan ersättas. Samma sak är möjlig i Sverige med, men Sverige är i praktiken ett betydelselöst land i sammanhanget.

Egentligen är de enda krafter som kan vända världens utveckling en global massrörelse eller en allians av väldigt stora, federala aktörer. Jag själv föredrar en kombination, där massrörelserna bör leda taktpinnen. Samtidigt kan inte övergången mot ett hållbart samhälle vara byggd på planlösa drömmerier, uppgivande av problemformuleringsinitiativ till politiska makthavare eller lokaliserade/individuella initiativ utan samordning. Det krävs dessutom en modell som kan ta tillvara på alla fördelar och kan anpassa sig själv efter förändrade omständigheter.

Det som är det viktiga på lång sikt är inte om Sverige förlorar sin suveränitet. Det viktiga på lång sikt är att mänskligheten lär sig hantera planetens resurser på ett klokt och ansvarsfullt sätt.

/Enrique

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: